Tandställning

Nu har vi blivit med tandställning. Framförallt är det Oskar som är påverkad för det är han som har den i munnen. Vi har varit hos tandläkaren för bedömning. Helst ville Oskar ha en vit tandställning som är lite mer diskret, men en sådan modell var inte möjlig till de korrigeringar hans tänder krävde så nu har han en metallfärgad. Han fick den igår. Det gick ganska bra igår men idag har han riktigt ont i tänderna. En av metalltrådarna har redan lossat från sitt fäste så det blir nog till att åka och fixa det i veckan.

Vi funderade fram och tillbaka på om vi skulle börja här eller inte men det känns ändå som om det är bra att sätta igång så man får det gjort, trots att vi här måste betala halva tandställningen själva. Jag vet att den svenska tandregleraren som tittat på Oskar för ett och ett halvt årsedan sa att det var inget som hindrade att regleringen påbörjades men att kön hade en väntetid på 1,5 år. Man får bara hoppas att de är duktiga här på att fixa till det om man har tänderna huller om buller som Oskar har.

Här var det ingen väntetid. Vi fick en genomgång hela familjen och det var som löpande band. Vi anlände till rätt gata och tittade osäkert på den lilafärgade trappan, ca 50 cm bred, som ledde upp till en loftgång full med neonskyltar som längst bort hade en tandläkarskylt. Alla fick ta av sig skorna utanför och sedan var det bara in och upp i stolarna för undersökning, rengöring och röntgning. Väldigt effektivt och med senaste teknologin. Ändå väldigt indiskt. Man är inte anonym, inga stängda dörrar inte ens hela väggar utan frostat glas som avdelare mellan varje rum så att man ser fötterna på den som ligger i rummet jämte. högstehöns-tandläkaren, Dr Jagadesh, styrde med sina säkert väldigt erfarana tandläkare som om de vore sekreterare och hierarkin i samhället syntes tydligt då den behandlande tandläkaren väntade i flera minuter på att en assistent skulle komma för att plocka fram något ur en låda, istället för att hon gjorde det själv. Jag tror att jag hade haft väldigt svårt att arbeta i ett indiskt företag och vara tvungen att fråga min chef om varenda beslut jag skulle ta. Jag ler när jag tänker på hur mycket min redan överbelastade chef hemma skulle fått att göra om hon var tvungen att även ge sitt godkännande till alla sina underställdas åtgärder. Men det är klart, det skulle krävas ett helt gäng med småchefer som tog dessa besluten så det skulle ju vara ett sätt att minska arbetslösheten!