Att trivas och längta

Jag fick frågan om jag trivs här i Bangalore. Jag funderade lite på det och svarade "ja". Jag trivs faktiskt väldigt bra tack vare det kontaktnät jag har här, men det betyder ju samtidigt inte att jag inte längtar hem. Jag längtar ju alltid efter mina nära och kära. Det här är ett låtsasliv på något sätt. Ett liv man får prova, men som man samtidigt vet att man inte ska leva i mer än tillfälligt. För det är inte här man hör hemma. Man får ändå se det som en unik möjlighet att prova något som inte alla får och ett sätt att få ett nytt perspektiv på det svenska sättet, som är så självklart för oss men som ibland är så man tänker här.
Vi började prata lite om livet här och livet i Sverige, Lena och jag. Hon skrev lite om det på sin blogg och jag har väl mycket samma tankar. Håller med henne om att man ibland känner sig så handlingsförlamad vad gäller hemmafixandet då man hyr sitt hus och inte skastanna i evighet. Känner ändå att de sista dagarna så har jag handgripligen gjort lite saker och det känns så härligt. Jag har snickrat, vilket jag saknar väldigt. Nu har väl alla chaufförer på gatan vant sig vid att jag gör lite allt möjligt så ingen stod och illglodde på mig när jag sågade, vilket är väldigt skönt. Ingen kom heller framspringande till mig och försökte slita detta "manliga" redskap ur mina händer i tron att de klarade sågningen bättre själv utan jag fick stå i lugn och ro i solen och snickra. Har även plockat fram symaskinen och börjat sy. Jag har en hel hög med tyger jag köpt men aldrig kommit längre med. Tror att jag blir lite passiv av att ha Rani här hemma som är och sopar och dammar var än jag är. Är van att sy och prova om vartannat och springer då relativt lättklädd mellan maskinen och spegeln för att få till en bra söm, men här vill man inte gå omkring i trosorna. I alla fall inte på första våning där trädgårdsmästare, chaufför och andra tittar in genom fönstren. Om denna klänning blir bra kanske jag får mersmak. Då kanske ni kan få se den i färdigt skick här på bloggen!
Nej nu ska jag såga lite igen. Längtar till K-Rauta där allt finns, även om det är dyrare än här. Att själv köra bilen dit och köpa det jag vill, utan att behöva pruta eller fundera på om man blir lurad, det längtar jag efter.