DETTA ÄR EN BLOGG SOM STARTADES I SAMBAND MED ATT VI FLYTTADE TILL BANGALORE, INDIEN 2009. VI BODDE DÄR I 3 ÅR OCH HAR NU MED OSS DE FÄRGSTARKA MINNENA I VÅRT FORTSATTA LIV I SVERIGE.
Ville bara meddela att vi har det väldigt bra här i Goa. Då det är så varmt som här - ca 35 grader i skuggan - så måste man svalka sig ofta. Tur att det blåser en sval vind från havet. Hotellet ligger härligt vid havet och restaurangen som bara har ett tak o inga väggar, ligger på stranden. Vid lunchtid passerar ett gäng kor. Annars är det mest turister och försäljare som befolkar stranden. Vi njuter av havsvågorna på förmiddagen och ligger vid poolen på eftermiddagen. Vi njuter alla av varandras sällskap, både stora och små. Alla mår bra förutom lite brända axlar. Oskar brände ovansidorna på fötterna då han glömt smörja dem. I morgon ska vi till en marknad. Får se om det blir några kap eller bara mutor för att hålla humöret uppe hos de små! Nu är vi i alla fall utslagna efter en härlig kvällsmat på en strandrestaurang. Grillade räkor i olika former är en vuxenfavorit medan pasta alternativt fish and chips tillhör barnens. Dags att knyta sig. God natt!
Nu är allt tvättat och snart struket(Rani håller på för fullt!) Nu gäller det bara att matcha och plocka bort så att det blir lagom mycket! Har handlat det sista: lite shampo och annat smått, har målat tånaglarna så fötterna är snygga att gå med i sanden och har betalat alla räkningar och annat som ska göras innan månadsskiftet. Nu ska jag bara få hem familjen också. Oskar kommer först - om någon timme från skolan. Jakob kommer i kväll vid nio efter en heldag med bowling och pizza med bäste klasskompisen och Tomas ramlar in i natt efter att ha landat efter sin Frankriketur. Ligger nu på sängen och är jättevarm! Det är nästan 30 grader inne i huset och mer ute. Vi kommer flyta bort i vår egen svett i Goa där det är ännu varmare väder. Vi får hoppas på svala vindar från havet och svalkande dopp i vågorna. Äta, njuta och umgås ska vi nu göra i en vecka så det kanske inte blir så många blogginlägg dagarna framöver. Vi får se! Hej så länge.
Nu var det då äntligen dagen för Indus Day. Med en gemensam tub foundation, for Jakob och Erik iväg till skolan. (Tuben hade sedan inte behövt användas så det var mycket funderande för inget!) Indus Day i år bestod av en resa över världen. Efter massa tråkiga tal och cermonier så var det äntligen dags för de olika årskursernas uppträdande. Det var en massa barn som dansade och viftade, med mer eller mindre avancerad koreografi. Barn är ju alltid fina att titta på och en del gjorde riktigt fina uppträdanden. Tyvärr var det, som alltid, problem med ljudet och mickarna och mycket av pratet försvann då de inte fick på ljudet i tid. Även ett förfärligt och osmidigt spring av ljudkillar på senen tog lite udden av föreställningen.
Så kom då äntligen årskurs fyra med sin tolkning av Sydafrika. Här får ni se ett litet klipp ur Jakobs uppträdande. Han är trummaren näst längst till höger. Undra om det här med trummandet ligger i blodet för hans moster har ju precis gjort ett trumuppträdande hon också! Vi får väl se om de kan framföra något tillsammans när hon kommer. Trummor brukar det finnas många strandförsäljare som säljer -säkert så även i Goa!
Visst är han duktig, min lille trummare. Bra taktkänsla i gungandet.
Jag måste berätta om min stolsgranne. Det var en medelålders indisk man i prydlig skjorta och slips som säkert kommit direkt från jobbet för att titta på sitt barn. Han satt och knappade en hel del på sin telefon. Plötsligt bröt de uppträdandet mitt i för att säga att de nu skulle berätta om en viktig sak. Fru rektor och en man som jag tror var en ur lärarkåren gick upp på scenen. Maria och jag satt och pratade på svenska och jag undrade vad som var på gång. Mannen jämte mig förstod min fråga trots språket och viskade på engelska: "De ska gifta sig!!" Det kom så oväntad från denne propre mannen, att jag inte hann tänka mig för innan jag svarade "Ska de?!?" Då plötsligt inser jag att mannen faktiskt dragit ett skämt och att det var väldigt kul! Ibland ska man inte vara för snabb med orden!!! De skulle bara berätta om en bok de tryckt upp som skulle delas ut till alla barn. Den innehöll teckningar från en teckningstävling hela skolan deltagit i för någon månadsedan. Inget bröllop där inte!
Det var ett gäng svettiga, trötta men ändå nöjda barn som åkte hem för att dagen efter påbörja sitt vårlov.
I morgon är det Indus Day för alla i årskurs 1-5. Jakob går i åk 4 och alla fyror ska gestalta Sydafrika. Han ska dansa en regndans. Sån tur är krävs inte så svårköpta kläder som förra året (röda långbyxor och skjorta utan applikationer eller tryck=finns inga här för indierna älskar applikationer och tryck) utan svarta shorts och svart T-shirt var enda kravet. De kläderna fanns ju redan i garderoben så det var en lätt match. Dock kom den lille dansaren hem idag och var väldigt bekymrad: Vi måste ha med oss egen "foundation"?! Vad är det, mamma?
Och det får man reda på kvällen innan uppträdandet...
Jag förstår att tjejer kan tycka det är väldigt spännande att få använda smink när man ska vara klädd i glitter och volanger och jag kan förstå att de vill minska blanka näsor med lite puder men att man ska ha med sig sitt eget smink?! Ska Jakob sätta på sig det själv också? Han verkligen avskyr att måla sig. Har aldrig gillat färg i håret eller ansiktsmålning. Förra Indus Day slapp han smink för att han grät så mycket då han inte ville ha det... Fortsättning följer i morgon...
Konstigt att man ska bli så trött av en partykväll?!! I dag har varit riktigt segt. Var en sväng med Jakob vid poolen och låg där och halvsov för att sedan gå hem och tänka djupa tankar i horizontalläge på sängen. Tomas, som annars brukar vara den som är seg, har varit ovanligt pigg och har haft fullt upp med packande då han ska till Frankrike i natt och sedan bara hem och byta väska på lördag då vi drar till Goa.
Sparkcykelmiddagen är verkligen ett trevligt påhitt. Många skratt blir det när vi åker omkring i högklackat på våra barns cyklar. Ännu har faktiskt ingen skadat sig! I går var vi också lite rädda att några skulle kasta färg på oss då man här firar en högtid som heter "Holi" (fråga mig inte varför man ska kasta färg. Försökte läsa om det och då nämndes också en marijuanaspetsad dryck så hela högtiden kanske är lite urflippad!) men ingen attakerade oss sån tur var. Däremot hade vi några glas-missöden. Först råkade Tomas tappa drinkshakern och lyckades slå ner två martiniglas så att glasflisorna flög. Snabbt fick vi skyffla undan skärvorna så att ingen skadade sig. Sedan var de dax att sparka vidare mot fam W. Då visade det sig att värdparet inte tagit med sig nyckeln! Den var inne i huset. Glassplitter på nästa ställe också då de fick bryta sig in i sitt eget hus. Men tur var väl det för annars hade vi missat en god räkröra!
Det blev en härlig kväll med många skratt och mera god mat och dryck, charader och dans...och några till drinkar.
Tror inte att det var Leilas Pomegranate Martini som vi bjöd på, som var enda boven till dagens huvudvärk, men den var lättdrucken och farligt god!
Nu har vi blivit med tandställning. Framförallt är det Oskar som är påverkad för det är han som har den i munnen. Vi har varit hos tandläkaren för bedömning. Helst ville Oskar ha en vit tandställning som är lite mer diskret, men en sådan modell var inte möjlig till de korrigeringar hans tänder krävde så nu har han en metallfärgad. Han fick den igår. Det gick ganska bra igår men idag har han riktigt ont i tänderna. En av metalltrådarna har redan lossat från sitt fäste så det blir nog till att åka och fixa det i veckan.
Vi funderade fram och tillbaka på om vi skulle börja här eller inte men det känns ändå som om det är bra att sätta igång så man får det gjort, trots att vi här måste betala halva tandställningen själva. Jag vet att den svenska tandregleraren som tittat på Oskar för ett och ett halvt årsedan sa att det var inget som hindrade att regleringen påbörjades men att kön hade en väntetid på 1,5 år. Man får bara hoppas att de är duktiga här på att fixa till det om man har tänderna huller om buller som Oskar har.
Här var det ingen väntetid. Vi fick en genomgång hela familjen och det var som löpande band. Vi anlände till rätt gata och tittade osäkert på den lilafärgade trappan, ca 50 cm bred, som ledde upp till en loftgång full med neonskyltar som längst bort hade en tandläkarskylt. Alla fick ta av sig skorna utanför och sedan var det bara in och upp i stolarna för undersökning, rengöring och röntgning. Väldigt effektivt och med senaste teknologin. Ändå väldigt indiskt. Man är inte anonym, inga stängda dörrar inte ens hela väggar utan frostat glas som avdelare mellan varje rum så att man ser fötterna på den som ligger i rummet jämte. högstehöns-tandläkaren, Dr Jagadesh, styrde med sina säkert väldigt erfarana tandläkare som om de vore sekreterare och hierarkin i samhället syntes tydligt då den behandlande tandläkaren väntade i flera minuter på att en assistent skulle komma för att plocka fram något ur en låda, istället för att hon gjorde det själv. Jag tror att jag hade haft väldigt svårt att arbeta i ett indiskt företag och vara tvungen att fråga min chef om varenda beslut jag skulle ta. Jag ler när jag tänker på hur mycket min redan överbelastade chef hemma skulle fått att göra om hon var tvungen att även ge sitt godkännande till alla sina underställdas åtgärder. Men det är klart, det skulle krävas ett helt gäng med småchefer som tog dessa besluten så det skulle ju vara ett sätt att minska arbetslösheten!
Nu har jag äntligen fått lite fart på symaskinen. Inte det att den varit sönder förut, utan jag har bara inte varit inspirerad. Nu har jag så stor hög med tyger att jag måste börja sy för att kunna stänga lådan. (Jag flyttar dock bara problemet till min garderob som nu börjat bli full, men jag får väl ta hjälp av kära L som älskar att rensa garderober!) Jag hittade i min låda ett syprojekt som är medtaget hit. Jag ville köpa en snygg bikini när jag var i Sverige i somras. Jag kan vara lite snål när det gäller att lägga mycket pengar på sådana plagg men var beredd att betala för en snygg bikini. Ni må tro att jag provade många bikinis. Många var också väldigt snygga men de var antingen lagom i bh:n eller i trosan och då jag inte har någon modellkropp med samma storlek uppe som nere, hade jag ingen framgång. Det hela slutade med att jag hittade några uddadelar i realådan. Överdelen funkade bra men underdelen var problemet. Det fanns trosor i rätt storlek men jag förstår bara inte hur man ska vara skapad för att ha dem. De var mer än nog breda (jag fick sy in dem en hel del på höfterna) men de var ju så otroligt låga att de inte täckte någonting! Jag stod där och slet i dem fram och tillbaka och antingen såg man delningen bak eller så var de alltför låga fram - ni förstår vad jag menar! Tillslut kom jag på en lösning. Jag köpte två par. Så nu äntligen, med Goa-resan hägrande i en nära framtid, så tog jag äntligen tag i bikinisömnaden. Titta vad fina de blev. Rejäla och breda! Ingen indier kommer att kunna roa sig med att se en våg slita dem av mina höfter! Riktiga tanttrosor till en tant!
Nu har den äntligen börjat komma i affären: MANGON!!! Åh, den är så underbart god!!! Saftig men inte mesig i smaken utan aromatisk och vacker med sin orange-gula färg! Det är något visst med säsongsmogna frukter och bär. Samma känsla har man ju på senvåren när de första svenska jordgubbarna kommer.....och när man kan plocka hallon direkt från busken på landet. Eller en riktigt solig sensommardag när man står i jeans och linne i björnbärssnåren och solen bränner på ryggen. Bären luktar sött och är stora och fina och såmogna att de trillar av i ens hand. Man tittar ut över udden på Grimsholmen och ser havet... Det är faktiskt bättre än mangon! Men jag lär väl missa björnbärssäsongen...och svampsäsongen även i år. Så då får man njuta av att sätta tänderna i den underbara mangon och många mangos ska ner i min mage innan säsongen är slut!
Nu börjar man känna av att läsåret varit långt och att det var ett tag sedan vi var i Sverige. I morses var inte Oskar bra alls. Han hade huvudvärk, ont i ögonen, ont i magen och hemlängtan. Jag vet faktiskt inte vad som var värst men han var så ledsen och ville inte äta något till frukost. Han fick en dag hemma och gick upp igen och sov i flera timmar under tiden som jag var på ett aerobicpass. Det är tur att vi har nedräkning inför vårlovet. Bara denna och nästa vecka och sedan är det lov!! Lördag den 26 mars åker vi till Goa och träffar syster med familj och njuter av sol och bad i en vecka! Härligt och mysigt att äntligen få se dem igen. Annars har jag bara fixat lite här hemma. Jag skaffade lite färg att måla ute i grovköket då den gamla flagnat av under regnperioden. Det blev inte så väldigt bra då det gjorde att den färgen som satt kvar på väggen också reste på sig. Nu ser hela väggen krackelerad ut. Får kalla det shabby chic! En sak som faktiskt blev bra men som jag egentligen inte trodde på var dagens middag. Jag har länge undrat vad som fanns i en stor påse i frysen. Det såg ut som köttbitar så jag tänkte att det var grytbitar som jag glömt där. När det tinat visade det sig vara bitar av kalkonkött från juldagens kalkon!! Säkert för gamla tänkte jag, men när jag smakade så var det inget fel på smaken och det blev till en krämig paj som käre Glen gjorde gyllenbrun. Alla åt med god aptit. I morgon blir det skola för alla igen.
Döm om min förvåning när jag och Åsa handlade på Hyper City idag. Vi skall ha lite gäster ikväll och skall grilla oxfilé ikväll som inhandlades imorse. I köttdisken hittade jag riktig winerkorv som låg och ropade: "Kom och köp oss Tomas". Alla som känner mig vet ju att jag är lite svag för riktigt god korv så jag lydde min instinkt. Åsa tyckte det var lite dyrt och har aldrig unnat oss denna lyxmiddag. Åsa bara skakade på huvudet när hon såg korvpaketet och mitt leende. Ikväll skall vi alltså äta oxfile och den kostar runt 45 kronor per kilot och dessa fantastiska winerkorvar kostar 240 kronor per kilot men det är det värt. Det första jag gör när jag åker hem till Europa är att stanna på korvkiosken och köpa en riktig korv. Somliga kanske undrar om korven bra ...helt underbar kan jag meddela....
Börjar känna av att äldste sonen kommit in i tonåren. Skorna är numera större än mina, rösten mörkare, kroppen är lång och gänglig. Han har också ofta någt tonårigt, trött över sin ansiktsmimik. Förut var det inga problem att få sig en kram när jag ville men nu är det på hans villkor. Vissa blickar utstrålar bara "Men lägga av, mamma. Du är bara såå pinsam". I lördags kom han hem från leadership camp. Det känns som han vuxit 10 cemtimeter, sa maken. Så kände jag med, men det är nog bara så att vi inte ser hur stor han är när vi är tillsammans varje dag och veckan han varit iväg gav oss lite distans till vad som händer. "Jag hänger med Nora ikväll", sa han så fort han kom innanför dörren. Ändå känner man att han faktiskt saknat oss lika mycket som vi saknat honom för pinsamma mamman fick sig en riktigt lång kram mitt framför kända och okända människor på gatan och de dagliga telefonsamtalen talade också för det. Tonåren är ingen lätt tid. Ibland vill man vara stor och ibland vill man vara liten. Så kan man ju känna fortfarande. Att bli lite kliad på ryggen av sin mamma är fortfarande väldigt rofullt.
Här kommer resultatet av mitt snickrande. En liten kåpa till Glen så att man inte bränner sig om man råkar ta på sidan av honom när han är på och så han får lite tyngd så han inte flyger med när man ska öppna ugnsluckan. Det kanske inte är något mästersnickeri men det duger. Bordet ser lite vekt ut men är stabilt tack vare att pappa hjälpte mig att sätta fast det i väggen. "Varför köpte du inte ett färdigt skåp??" är ni väl många som tänker, men jag har försökt, tro mig! No, no vi säljer bara hela köket, inga lösa skåp får man till svars i köksinredningsaffärerna. Jag såg ett snyggt bord med stolar i en sådan affär och ville ha priser på det. Nej inte ens det såldes separat utan bara ihop med en total köksskåpslösning. Ibland vill de bara inte göra en affär här. Man tror ju att de skulle vara glada att sälja något men det verkar inte så. Det finns ju även det alternativet att man anlitar en snickare som bygger skåpet men det kostar lite och framförallt måste man få tag i någon kunnig som man sedan ska jaga tills de varit här och gjort arbetet. Jag orkar inte med det just nu. Och så ville jag greja själv. Jag måste ändå jaga en elektriker för nu verkar inte eluttaget till Glen funka. Puh. Jagandet av människor tar aldrig slut i detta land.
Jag hade besök av några arbetskamrater från Sverige i förra veckan. De vill ha lite aktivitet på helgen så det funderades på allt från tigersafari till vanligt turistande och shopping. Min kollega ville definitivt ha något typiskt indiskt: uppleva Indien på riktigt. Cricket kom upp på tapeten och eftersom man just nu spela typ VM i cricket (ICC Cricket World CUP) så funderade vi på om vi kunde gå på en match. Indien och England skulle spela i Bangalore så det passade ju bra. Men efter att svenskarna fått höra att en match varar i sju åtta timmar så ströks det från listan. Sitta i solen på en cricketstadium funkar dåligt med tanke på det långsamma spelet.
Vi kan spela själva istället, sa jag till kollegan, vilket alla tände på. Amol fixade en cricketplan på en skolgård nära jobbet och vi träffades där halv åtta på söndag morgon. Förutom oss var det fem andra lag på planen, så det var inte lätt att veta vilken boll som var våran. Dessutom så var planen tillfälligt bebodd av byggnadsarbetare. De flyttar med byggen och bor i tältläger eller snarare under presenningar. Vi delade alltså planen med fem andra lag och ett tiotal "tält".
Vi spelade på och bollen studsade in mellan tält, grytor och skrikande barn. En gubbe blev lite irriterad när han fick bollen två gånger i huvudet när han satt och hade ett "bucket bath". Dessutom luktade det ju inte direkt jordgubb av allt skräp och toaletten in natura. Jag var inte helt bekväm med att hämta bollen mellan tälten så jag höll mig hellre i den stekande solen.
Det var väl mest vi svenskar som kände oss lite illa till mod för indierna körde på som vanligt. Vi hade tusen saker med oss, men inte en enda gång gjorde tältarna något försök att närma sig oss eller ta några av våra saker. Man märker ju att brottsligheten är väldigt låg och jag var mer trygg där än i Femman hemma i Göteborg.
Jag tror att mina kollegor fick uppleva något på riktigt. Både att det är stora skillnader i samhället här och att indierna är ett vänligt och fredligt folk som är mer tillfreds med sitt liv än vad vi europeer är, som ständigt måste aktivera oss för att känna oss nöjda.
Jag fick frågan om jag trivs här i Bangalore. Jag funderade lite på det och svarade "ja". Jag trivs faktiskt väldigt bra tack vare det kontaktnät jag har här, men det betyder ju samtidigt inte att jag inte längtar hem. Jag längtar ju alltid efter mina nära och kära. Det här är ett låtsasliv på något sätt. Ett liv man får prova, men som man samtidigt vet att man inte ska leva i mer än tillfälligt. För det är inte här man hör hemma. Man får ändå se det som en unik möjlighet att prova något som inte alla får och ett sätt att få ett nytt perspektiv på det svenska sättet, som är så självklart för oss men som ibland är så man tänker här. Vi började prata lite om livet här och livet i Sverige, Lena och jag. Hon skrev lite om det på sin blogg och jag har väl mycket samma tankar. Håller med henne om att man ibland känner sig så handlingsförlamad vad gäller hemmafixandet då man hyr sitt hus och inte skastanna i evighet. Känner ändå att de sista dagarna så har jag handgripligen gjort lite saker och det känns så härligt. Jag har snickrat, vilket jag saknar väldigt. Nu har väl alla chaufförer på gatan vant sig vid att jag gör lite allt möjligt så ingen stod och illglodde på mig när jag sågade, vilket är väldigt skönt. Ingen kom heller framspringande till mig och försökte slita detta "manliga" redskap ur mina händer i tron att de klarade sågningen bättre själv utan jag fick stå i lugn och ro i solen och snickra. Har även plockat fram symaskinen och börjat sy. Jag har en hel hög med tyger jag köpt men aldrig kommit längre med. Tror att jag blir lite passiv av att ha Rani här hemma som är och sopar och dammar var än jag är. Är van att sy och prova om vartannat och springer då relativt lättklädd mellan maskinen och spegeln för att få till en bra söm, men här vill man inte gå omkring i trosorna. I alla fall inte på första våning där trädgårdsmästare, chaufför och andra tittar in genom fönstren. Om denna klänning blir bra kanske jag får mersmak. Då kanske ni kan få se den i färdigt skick här på bloggen! Nej nu ska jag såga lite igen. Längtar till K-Rauta där allt finns, även om det är dyrare än här. Att själv köra bilen dit och köpa det jag vill, utan att behöva pruta eller fundera på om man blir lurad, det längtar jag efter.
Nu tror ni väl alla att jag börjat på någon ny dans?! Nej det är fortfarande bollywooddans som gäller även om vi på sistone varit så få där så att vi både provat salsa och hip-hop. Förra gången var jag själv så då dansade vi salsa hela passet, jag och instruktören. Lyxigt och väldigt kul. Jag behöver verkligen damma av mina salsakunskaper.
Tomas sa igår att han hade hört om några som hade en kompost för hushållsavfall i trädgården. Det verkar ju dumt att ha något som darar till sig råttor och ormar här i ens trädgård, sa han. I morgon levereras vår kompost, sa jag då. Då blev han lite tyst... Idag kom den då, vår Kambha. Den är så fin i oglaserad keramik. Titta här nedan får ni se. Jag köpte också en kruka att ha den halvt förmultnade jorden i som man fyller på när kompostkrukorna blivit fulla. Krukorna år så tunga och täta att inga råttor och ormar har en chans att komma in och kalasa på innehållet. Sedan kan jag få fin, mullrik jord som jag kan odla mina kryddväxter i. Det ska bli så härligt, men det dröjer tre månader innan jorden har bildats.
Oj, såg precis en orm i grannens trädgård. Verkade dock ofarlig och försvann bara jag blinkade.... Undra vart...
I dag ringde Oskar igen från lägret han åkte till i söndags. Han lät som han hade det skapligt även om han hellre velat vara hemma. Jag har varit lite orolig för honom. Han ringde nämligen i måndags och var jätteledsen. Han klagade redan i söndags på att han hade lite ont i magen och när han ringde i måndags så hade han fortfarande ont i magen, på höger sida. "Blindtarmen" tänkte jag men han sa att det inte kändes så mycket och att han inte ville gå till sköterskan på lägret. Sedan visade det sig också att både hans ficklampa och hans klocka slutat att fungera. Båda dessa saker är svåra att klara sig utan och ficklampan behövs verkligen då barnen sover i tält och det blir mörkt vid sextiden. Han var i alla fall jätteledsen och det gör verkligen ont i ens hjärta när man inte kan vara där och trösta. Jag fick tillslut avslutat samtalet efter att han lugnat ner sig och lovat gå till sköterskan om det blev det minsta värre. Vi satte igång och ringa lärare både på lägret som kunde kolla upp honom och här hemma, som kunde ta med nya hela grejer till honom. Genom snälla Nora så fick vi en ny ficklampa, extrabatterier och en klocka skickat med en lärare till lägret. I går väntade jag spänt den tid jag visste att de fick lov att ringa hem, men inget samtal kom. Jag såg det som ett gott tecken och blev glatt överraskad idag vid lunch när han plötsligt ringde. Det var en ny lärare där som inte visste vilka tider de fick ringa hem som gett honom hans mobil under rasten. Allt verkade i alla fall bättre. Magen gjorde fortfarande ont men inte så mycket längre och de hade fått göra lite roliga saker, bl a klättrat i något slags torn. Sånt älskar Oskar. Han hade fått sin ficklampa och klocka i går och var väldigt glad över det. Han hade fortfarande ont och skulle slippa att gå vandringen på 6 km idag men var nöjd över att få ligga och läsa en bok. "Skorna får vi slänga när jag kommer hem, mamma", meddelade han. De är alldeles rödbruna av lera. Om det är som förra året så lär hela han vara i stort behov av ett långt bad för att lösa upp den värsta smutsen och nya skor får väl handlas i helgen.
Efter ett tufft step-pass i morses åkte jag iväg till Sorbet för att handla. Till min stora glädje så hittade jag en helt bärkasse med ruccolasallad i kyldisken. Det är första gången jag ser det i affären! Har annars bara fått det någon enstaka gång på restaurang. Jag slog till och köpte en stor näve. Hjärnan började arbeta för att hitta på något som kunde passa till salladen för dagens lunch. Ögonen föll plötsligt på en påse med äkta buffelmozzarella. Kollade datumet och den var fortfarande ätbar. Sist jag köpte var den nämligen helt sur i smaken när jag kom hem. Dagens lunch som jag trodde skulle bestå av någon gammal rest, blev istället en delikat salladstallrik med ruccola- och isbergssallad, tomater, röd paprika, ett par lammfärsbiffar och några skivor buffelmozzarella. Några basilikablad från krukan på altanen, ett par varv på salt- och pepparkvarnen och lite överringlad olivolja gjorde tallriken fullkomlig. Mums vad gott det var. Vilken tur att jag hittade ruccola!
Oj, såg precis en orm i grannens trädgård. Verkade dock ofarlig och försvann bara jag blinkade.... Undra vart...
