Det klara vädret har nu äntligen kommit, regnet är över. Dagarna är ganska väarma med temperaturer runt 30 men nätterna är svala. I morses var det bara 16 grader! Då vill man gärna ha tofflor på sig när man tassar omkring på de kalla stengolven.
Men solen har jag inte haft tid att njuta så mycket av för veckan har verkligen varit full med aktiviteter. Måndagen var väl lite lugnare med vardagsgrejer såsom inköp, baka bröd, gympa och fixa lite allt möjligt. Tomas åkte till Korea på kurs och kommer inte förrän på lördag. I tisdags var jag på Spastics Society of Karnataka. Det är ett center med lite olika uppgifter. Bl a driver de en skola från dagisgrupper ända upp till avslutad grundskola. Skolverksamheten har ca 300 barn och de har alla någon typ av handikapp, oftast efter en medfödd hjärnskada men även barn med t ex autism, borderlinerproblematik och andra psykiska problem finns där. Efter skolan kan ungdomarna börja i den produktionsverksamhet som också finns på centrat. De tillverkar papperspåsar, vykort och andra enklare föremål. Centrat har även en rehabiliteringsavdelning som ger barnen behandling någon gång i veckan. Här fnns ett helt rehabiliteringsteam som arbetar med barnen.
Jag har varit på centrat några gånger nu. Min tanke var att kunna hjälpa till på något sätt och rehabiliteringsavdelningen känns som rätt ställe för mig att kunna bidra med något. Men det är verkligen inte så lätt. Saker som jag inte tänkt så mycket på är större problem än man tror. Det svåraste är språket. Alla som jobbar på rehabenheten pratar ju engelska (vissa dock med så kraftig brytning och i sånt rasande tempo att jag har svårt att förstå). Mitt jobbvokabulär är på svenska märker jag, då jag hela tiden letar efter rätt ord på engelska. Barnen kommer oftast med en anhörig. De har alltså en anhörig med sig hela dagen i skolan! Så fort de inte klarar toalettbesök eller mat själva så måste de ha någon med sig och här finns det ju fullt av lediga människor. Det är väldigt svårt att veta om de vuxna är föräldrar, lärare eller rehabpersonal för alla är privat klädda. Barnens eller deras föräldrars språk är inte engelska utan något av de lokala språken här. Det gör min möjlighet att få kontakt med dem begränsad. Mycket av det sociala språket mellan terapeut och barn/anhöriga sker på det lokala språket vilket är en stor nackdel. För att kunna jobba med någon, speciellt med barn, måste man skapa en relation så att den man jobbar med får ett förtroende för en. Det är inte helt lätt men jag gör mitt bästa så får vi se vart det landar. I dag ska jag dit igen. Två gånger i veckan är jag där och försöker hjälpa till.
Onsdagen blev en heldag med golf (det går verkligen inte bra för mig men jag ska kämpa på med det också så länge jag bor här) och varje kväll har jag stöttat Oskar i sitt läxpluggande. Han sitter hela kvällarna och kämpar verkligen även om han är väldigt trött på det. Han är duktig min fina Oskar!
ja han är verkligen duktig, fina oskar!
SvaraRadera