Nu har mamma och pappa åkt till flygplatsen för att fortsätta till Rajasthan och en ca 10 dagar lång resa där innan de åker hem till Sverige. Det var ett jobbigt avsked den här gången. Det är ju verkligen sista gången de åker härifrån och de kommer aldrig komma tillbaka den här miljön då vi inte ska vara kvar här så länge till. Både mamma och Rani grät när de skulle ta avsked. Båda kände att det med största sannorlikhet var sista gången de sågs. Rani hade köpt ett armband och ett halsband till mamma, riktigt fina. Rani ville inte gå så mamma fick tillslut avsluta så att hon gick hem. Mamma har pratat mycket med Rani och skojat med henne. Jag är nog inte så rolig här varje dag. Inte skojar jag så mycket i alla fall. Mamma visar allt hon köpt och kort hon tagit och det tycker Rani är roligt. Sedan skulle hon lägga Jakob och då ville han inte att hon skulle gå utan sitta hos honom och bara prata. Jobbigt då att åka ifrån barnbarnen och inte se dem på flera månader. Även pappa var ledsen när han skulle gå. Han har också hittat sin plats här nu.
Det har inte varit jobbigt att ha dem här. Snarare är det veckor som man är glad över och som man kanske inte kommer uppleva igen. Att vara så nära varandra i en månads tid. Att ha tid att tillbringa så mycket tid tillsammans.
Det är också annorlunda att de är i vårt hem. Annars när vi kommer hem till Borås så faller man lätt in i gamla roller. Här får jag planera och de får hänga med.
När man inte har sett sina föräldrar på länge så ser man andra saker än när man träffas ofta. Nu skymtade jag drag från både min farfar, farmor och min mormor. Miner eller rörelser som syns och sedan försvinner igen. Ändå är de verkligen som de alltid varit, pigga och modiga. Nu åker de ut på egen hand i bil, till olika städer och ut till öknen. Med proppfulla väskor med massa minnen från Bangalore. De fick sätta sig på ena väskan för att få igen den! Och de fick ta en av våra större väskor som handbagage för att banta den andra väska på 5 kg övervikt!! Kanske får de betala på flyget. Inget utrymme att köpa fler saker i alla fall.
Så nu är det bara jag och en Oskar med magknip här. Tomas är i Kina och Jakob i skolan. Vi får se vad det blir av den här dan.
Usch det gör ont i mig, jag vet glädjen över att komma till er och sedan ångesten över att behöva åka igen. Som du säger, i år blir det ännu jobbigare, då lämnar vi Palm M för gott och Indien lär vi inte heller åka till på mycket länge. Krama alla från oss, vi räknar dagarna tills vi kommer!! <3
SvaraRaderaVilka modiga föräldrar du har som reser runt i Indien på egen hand. Blev lite tårögd när jag läste din berättelse. Brukar läsa dina inlägg, har vänner som bor i Bangalorer och jag är lite nyfiken på hur vardagen är där nere, de har ingen egen blogg så jag hittade din. Du har en väldigt trevlig blogg och jag är glad att jag fått kika in lite och nu vet jag lite om livet i Indien.
SvaraRadera/Åsa
Hej Åsa! Vad kul att du hittade hit och roligt att du gillar bloggen. Livet i indien är verkligen något att blogga om. Efter 2,5 år här är jag fortfarande fashinerad av saker som händer, över färgprakten och kaoset. Mindre roligt är allt skräp som de inte förstår att man måste ta hand om.
SvaraRaderaTitta gärna in igen! Blir lite nyfiken på vem du känner här. Ska på svensklunch om en stund och kanske träffar jag dina vänner?!
Åsa
Hej! Vad trevligt med svensk lunch. Då har du säkert redan listat ut det vilka jag känner, kanske var ni nyligen där på 40-års fest!
RaderaJag kommer garanterat fortsätta besöka din blogg. Ha det gott!
MVH Åsa i Finspång :)
Hej igen Åsa!
RaderaDå vet jag vem. Vi bor nästan grannar! Satt jämte A på lunchen! Tack för du stillade min nyfikenhet!
Åsa