Aj-aj-aj!!!

Vad trött man blir på sin kropp! Med jämna mellanrum går man sönder. I förrgår hände det igen. Jag hade verkligen sett fram emot att gå på dagens step-pass. Det är härligt att träna till musik tycker jag. Man blir så glad och stegen går så lätt när man har musikens takt att följa. Jag tänkte på det senast under gympan i måndags: att jag känner mig verkligen privilegierad som får röra mig till musik genom gympa och dans, så många gånger i veckan.
Vi hade precis värmt upp och skulle börja lite kombinationer. Jag tog bara ett vanligt steg, då det kändes som ett knäpp inne i vaden, ungefär som när man knäpper med fingrarna. Det brann till längst underbenet och jag fick sätta mig. Då kändes inget och jag försökte ställa mig igen men fick en sån brinnande smärta i benet när jag belastade det att jag fick sätta mig igen.
Satte mig med ispåse och vilade i 30 min och försökte ställa en diagnos. Det kändes verkligen som att muskeln gått av när det hände, men det insåg jag att den inte hade gjort, i alla fall inte helt, för jag hade ingen hopknölad muskel ner mot hälen. Men ömt var det. Snälla Lena fick stötta mig ner för trapporna och var gullig och följde med mig till sjukhuset.
Det var bara en muscle pull (bristning) sa läkaren. Hon tyckte det var konstigt att det hände då jag ju hade en sån "fat muscle". Fick först tips om att lägga värme på det. Sedan kom sjukgymnasten och hon förespråkade kyla! Först höll jag på att få ett stort knäskydd med metallskenor?!! Men jag fick sedan bara en elastisk linda som jag har använt en gång. Blev ordinerad kall-våta omslag morgon och kväll i en vecka - men det har jag inte gjort en gång. Fick också antiinflammatorisk/smärtstillande medicin som jag tar. Den jag tar på kvällen har så god styrka att jag knappt känner av besvären, så det är tur att jag inte tar den på dagen!
Nu efter ett par dagar så känns det mycket bättre. Jag behöver inte gå i sidled nerför trappan längre och jag kan belasta nästan jämnt om jag går väldigt sakta. Det hugger dock till som av en kniv ibland om jag gör någon snabb rörelse och jag tror inte jag ska ut i affärer ännu. Tur att man har så många snälla vänner som erbjuder sin hjälp. Jag ska i alla fall på lunch idag med de daglediga svenskarna här. Det ska jag klara av i alla fall. Måste bara ta det lugnt så jag läker snabbt för nästa fredag natt åker vi till Phi phi islands i Thailand!