B.I.A.

Bad Indian Day har det varit för mig idag. Jag vet inte riktigt varför, för jag inledde dagen med ett jättebra gympapass. Men redan tidigt i morses kände jag det. En nedstämdhet som bara gör att tårarna kommer. Kanske beror det på att det är måndag.... men mer troligt beror det på att jag är så långt från Sverige. Jag har inte haft många sådanna här dagar men plötsligt kan de slå till. Det är ju som min vän Lenas sa när hon fick stå ut med mig idag: Man har jättefina vänner här, men man längtar ändå efter familjen och vännerna hemma. Vad som ändå är skönt här är att alla vet hur man känner sig och alla försöker hjälpa till för att man ska se ljusare på tillvaron igen.
Vi satt och pratade idag, Lena och jag, och kom fram till att indientiden ändå har haft sina fördelar: Man har kommit varandra närmare i den lilla kärnfamiljen. Man har fått fina vänner som man aldrig hade träffat annars. Men man har också fått en annan kontakt med dem där hemma - att vara tvungen att uttrycka sig i skrift, såsom i mail och chattande, gör att man säger andra saker än man skulle gjort då man ringer och pratar. Man lär känna en annan sida av personerna. En del har man till och med mer kontakt med nu än förut.

Det ligger någon slags sorg i sådanna här deppdagar. Man sörjer sommaren som nu är över och fina saker man gjort. Man får ha någon sån här dag någon gång ibland, mendag får nästa man rycka upp sig igen, för livet är ju ganska spännande i alla fall!