Royal Enfield-i Lejonets kula

Besök hos Royal Enfield
Jag och Kjell tog morgonflyget ner till Chennai för att besöka Royal Enfield en måndag. Bilen lämnade Palm Meadows kl 03:30 på morgonen med två trötta men upprymda entusiaster.
Väl framme i Chennai så stod den förbeställda Embassyn framkörd. Kjell tyckte man skall åka ståndsmässigt och tidsenligt när man åker till Royal Enfield. Vi skumpade fram i denna gamla Embassy och det var ganska festligt. Embassyn nytillverkas fortfarande här med vissa modifieringar. På bakluckan står inte SLK, DL etc utan mer rätt och slätt "Power Steering".

Vi hämtade upp en kollega till på vägen som hade bott i RE’s gästhus. På något sätt hade vi fått en inbjudan från ägaren till RE att komma på special invit, så vi blev oerhört väl mottagna.
Det var 1949 som av en cykelhandlade i Madras (Chennai) hade lyckas sälja 350cc Bullet till Indiska armén. 1955 började man montera CKD (monterings satser) i TVT fabriken i Chennai (gamla Madras). Man tillverkade 163 RE det året. Parallellt så importerade man även RE tills 1965 från England. Bullet som fortfarande tillverkas är den äldsta modellnamnet på ett fordon i världen. Varför skall man ändra ett vinnande koncept?!
Fabriken är densamma som från 1955 och den är väldigt sparsamt moderniserad. Man håller på att fasa ut den gamla motorn till en som är elektroniskt och som förhoppningsvis inte läcker olja. Någon som man kan tro är ett kännetecken på en riktig RE…
Chefen för monteringen som har jobbat både på GM och MB tycker det är underligt att jobba på ett företag med en produkt med sådant sug men som har en sådan skitkvalitet i monteringen. Han hade dock kommit en bra bit på vägen. Han hade moderniserat arbetsmetoder och kvalitetssystem, mottagningskontroll , tvätta motordelar för att höja kvaliten.
Bränsletanken tillverkas fortfarande i ett 50 år gammalt verktyg så tanken var full av pressbucklor. Istället för att investera i nytt verktyg så sitter det en kille på betonggolvet och knackar ut bubblorna förhand med en otrolig hantverkskicklighet. Man ser först bucklorna efter att den är lackad så i medel passerar tanken denna hantverkare fyra gånger….. Detta gäller de flesta gjutna och pressade komponenterna till hojen. Det är Indien och felet är att arbetskraft är så billigt att man lätt bara sätter till en till arbetare. Måleriet var flaskhalsen och de nya hojarna har väldigt många lackerade komponenter.

Guldstripen på tanken handmålas med pensel. Det är två bröder som gör detta och de jobbar var sitt skift. De var oerhört duktiga hantverkare med en konstnärlig skicklighet. Man hade två linor för montering och när man inte körde provserier så byggde man exporthojarna på en med lägre takt och mer synade detaljer. Många nya investeringar var på gång för att förbättra all kvalitet så snart är bättre.

Om man citerar VD:n ”vi har så gamla metoder så ju mer vi producerar ju sämre kvalitet blir det. Vi måste helt enkelt investera i fabriken för att få ut fler motorcyklar. "

Vi fick se labbet som var ganska spartanskt men man hade börjat bygga ett nytt. Man åkte varje år på en expedition till Himalaya också som en del av verifieringen och då sken provningsingenjörerna av glädje.

Designstudion var väldigt fin och många produktförfiningar var på gång. Konstruktionsavdelningen satt dock i extremt skabbiga lokaler men hade moderna CAD system.

Vi hade lite brainstorming med några av ingenjörerna för att lösa några av problemen och Kjell pratade verifieringsplaner. Vi gav också lite produktkritik och vad vi ansåg var viktiga egenskaper på en exportcykel. Förutom tillförlitlighet så är finish och korrosion väldigt viktigt. Vi var lite förvånade, men de såg oss som sända från huvudkontoret tror jag. De bad oss skaffa en återförsäljare i Sverige så om någon är sugen så har jag förfrågningsunderlag och information.
Dagen avslutades med att vi förhandlade om att få köp tre cyklar med VD:n. Vi får se vad som händer om det blir en affär men jag tro det…..Det blir två svarta och en med samma blåa färg som skaftet på en örontops. Kjell är alltid lite påhittig så klart….Eftersom vi är i indien så sa jag till Kjell att ta bort bomullen från toppsen annars så får han väl vita skärmar, för vi är ju trots allt i Indien och allt som man kan missförstå brukar bli fel.
Sedan var det bara för de tre helt lyriska svenskarna att skumpa hem i Embassyn igen efter en lång och händelserik dag med många nya intryck. Varför blir man så tagen av en sådan produkt? Vet inte, men det var ett helt fantastiskt besök.

Söndag Brunch

Söndagarna här kan man tillbringa med att åka på brunch. Det tar nästan hela dagen och är ett trevligt sätt att träffa vänner och äta och dricka gott. I sällskap med familjen B åkte vi till the Chancery Pavilion och hade några trevliga timmar vid deras buffé runt en vacker pool. Det bjöds på allt från indiska soppa, indiska förrätter, sushi, västerlänska rätter, grillat både seafood och kött, dessert bord och till barnens förtjusning: en chokladfontän. Vin och drinkar var helt fritt men här hade man inget bubbel. Men man fick mer än tillräckligt i sig ändå.

Efter det så tog vi en tur till leksaksaffären för att Jakob skulle få välja födelsedagspresent. Det går väldigt lätt att shoppa efter några glas vin!

Här ett kort från en annan buffé men med samma tjusiga efterrätter.

Åter från Leadership Camp

Då är han åter hemma, vår Jakob. En trött kille kom instormande i eftemiddags efter ett antal mail, sms och telefonsamtal. Enligt schemat skulle vi hämta honom och kompisen kl 19. Vi hade sett till att Tomas blev hämtad och hemkörd i tid för att vi skulle hinna med att sedan åka och hämta barnen. Klockan fem när internet änligen börjat fungera (har varit borta hela dagen) ser jag ett mail som säger att barnen är lite tidiga och ska hämas 18:15! Panik! Bilen är på kontoret. Ringer och ringer innan Tomas svarar. Säger att han får hämta barnen på vägen hem. Får sedan 2 sms om att barnen kommer en halvtimme tidigare?!! En halvtimmer före 19 eller före 18:15?! Kompisens mamma L ringar och då har hon fått veta att de är framme nu!!!! Klockan 17:15! Bilen är på kontoret, upphämtningsplatsen är i en stadsdel någonstans som jag inte känner till. Står barnen där nu själva undrar man då. Mamma L ringer och säger att de sätter barnen i en av de andra barnens bilar som också bor här. Ok. Ringer Jakobs fröken. Hon är på bussen men Jakob har gått av! En vuxen står visst på hämtplatsen med honom. "Vi ringer så fort vi hittar en bil han kan få åka med" säger hon. Tomas åker så fort han kan men sitter fast i trafiken. En buss försöker göra en u-sväng i rusningen och fastnar och spärrar all trafik. Sitter här hemma och bara väntar på att fröken ska ringa tillbaka. Plötsligt slits ytterdörren upp och in kommer Jakob. Puh. Hemma. Ringer fröken och säger att han nu är hemma. Hon verkar ha glömt att hon skulle ha ringt och frågar istället om bebisen??? Blir först ställd. Jag träffade nämligen fröken för några dagarsedan och tror för ett ögonblick att hon tror att jag var gravid. Nej du såg inte gravid ut, svarade hon. Mamma L´s bebis. Nej den vill inte komma ut svara jag och avslutar det virriga samtalet.

Jakob verkar välbehållen med en solbrnna som börjar under shortskanten och slutar vid sockkanten. Han säger först att han har haft det jättebra. Han har drejat en skål, haft kuddkrig, sett en magic show mm. Han har delat rum med tre andra killar och de hade minsann mycket mer ordning på sitt rum än de andra! Han har varit på nature walk kl 5:30 i morses. Vad såg ni? frågar jag. Bara två hundar, svarar han. De hette xxx och yyy (jag minns inte vad de hette) och de bodde på gården, svarade han. (De hade man nog inte behövt gå upp 5:30 för att titta på!)

När sedan Tomas kom hem så berättade Jakob plötsligt att lägret varit jättetråkigt och att han inte haft något att göra?! Efter ett litet ilskeutbrott över att maten på bordet var för stark och för varm gav han upp och slocknade i sängen halv åtta. Jag tror nog ändå att han haft det bra, även om han verkar glad över att vara hemma igen. Jag är mest glad över att han kom hem och inte stod själv någonstans mer än en timme innan vi kom och hämtade honom!

Nu sover han sött.

Lalbagh Botanical Garden

I lördags turistade vi lite här i Bangalore. Bangalore är ju en shoppingstad så sevärdheterna som finns kommer lite i skym undan. Därför åkte vi idag ner till stadens botaniska trädgård: Lalbagh. Det var riktigt skönt att gå och strosa i skuggan av lite träd då den 35-gradiga skuggan är varm nog för oss. Det är inte lätt att hålla upppe grönskan i ett så här varmt klimat men vissa områden var riktigt fina. Den stora byggnaden till höger var uppförd i slutet av 1800-talet då prins Albert skulle komma på besök. Den skulle likna Crystal Palace i London och var till för blomsterutställningar. Just nu var den tom.

Sedan åkte vi förbi några pampiga byggnader från mitten av 1900-talet då engelsmännen regerade här i Indien. Efter det blev det en fin lunch på en trevlig restaurang som låg som en oas i en lummig park (Taj West End). Menyn blev en blandning av libanesisk förrätt (hummus och tabouleh) och italiensk varmrätt för vissa (pizza margaretha, risotto med scampi), amerikansk för vissa (blt-sandwich) och indisk för vissa (mixat från grillen). Mycket gott och mysigt. Det finns så många gamla fina resturanger och hotell här som serverar utsökt god mat men som inte är dyrare än ett Mc Donaldsbesök i Sverige. Härligt att få uppleva det någon gång!

Det blev en mysig dag med familjen.

Bara tre kvar..

Då var huset tomt igen. Väldigt tomt faktiskt. Mamma och pappa har åkt iväg till Kerala för att se lite av Indiens södra västkust. De kommer åter på torsdag, lagom till Jakobs fördelsedag på fredag. Även Jakob har åkt iväg. Han ska på leadership camp med sin klass och det två andra klasserna i hans årskurs. De ska till en eko-gård och se hur man kan leva ekologiskt. Detta tror jag inte är så speciellt för våra svenska barn men här där man slänger pet-flaskan man druckit upp rakt ut i naturen kan det vara lärorikt. Smörjade in honom med solkräm och myggmedel i morses kl 5:40 och hoppas att det varar hela dagen. Jag var lite orolig för att han inte skulle velat åka, då jag väckte honom strax efter 5:30. Han sov hårt men vaknade till och sa plötsligt: "Jag kan inte fatta att många i min klass har både Pokémon Diamonds och Pokémon Pearl på DS. Det är ju samma pokémons i båda spelen!" Lättad höll jag med och låtsades förstå precis vad han pratade om. Om det var hans största fundering så ska det nog gå bra på lägret. Han och kompisen hade visst diskuterat olika pokémons hela vägen till skolan (ca 40 min bilfärd). Skönt att de har varandra!
Fortsättning följer efter morgondagen.

Surdegsbröd

Hurra jag lyckades!!!! Äntligen fick jag till en surdeg som funkade. Brödet blev inte så luftigt som jag skulle velat med det är en början. Kanske blev jäsningen stressad av det varma klimatet här och hade inte tid att utvecklas helt? Nu har jag i alla fall en liten suris i en burk i kylskåpet. Honom ska ska jag mata och få att trivas. Då kanske det blir lite fler luftblåsor i brödet nästa gång.
Nu ska jag äta två härliga smörgåsar med svensk cheddarost och paprika till en mugg kaffe. Mums!

Paket

Titta vilket fint paket vi fick av pyssliga systern! Kolla in den lilla rastaängeln. Hans flörtkulehuvud har blivit alldeles platt i ansiktet i resväskan. Han får mig att tänka på Bee Gees....

Och inuti paketet låg boken som jag tänkt köpa så länge men som inte kommit ut förrän vi lämnat Sverige: en bok om surdegsbröd skriven av en kille som heter Martin. Han började baka bröd på fritiden och fick ett brinnande intresse för surdeg, vildjästar och stora mustiga bröd med hård skorpa och segt, underbart innehåll. Jag hittade honom via hans blogg "Pain de Martin" av en slump. Jag blev så inspirerad av hans trevligt skrivna blogg med alla berättelser om lyckade och misslyckade brödbak, att jag smittades av hans entusiasm och blev lite surdegsfrälst. Om ni inte varit inne på hans blogg så rekommenderar jag den varmt!!!

Efter denna present har jag åter gjort ett försök att starta en surdeg. Jag har försökt tidigare både med äpple, yoghurt och honung som starthjälp, men det har möglat varje gång. Något som inte finns här är rågmjöl och det blir ingen riktig kraft i surdegen utan råg. Vi får se nu om jag med jäst som startmotor kan klara att göra en surdeg på bara vetemjöl och grahamsmjöl (eller vad nu "whole wheat" är). Ännu så står den så fint och bubblar i köket. Vi får se hur den klarar natten.
God natt alla vänner. Glöm inte kolla in Martin om du är surdegssugen.
/Åsa

Hampi

Nu har vi varit på Weekend tripp till Hampi. Det var hela familjen Ekberg och två Andersons i bilen. Eftersom jag (Tomas) var ledig i fredags och barnen blev sjukaanmälda (??) kunde vi åka redan på fredag morgon. Det var en biltur på styva sju timmar och det var mycket lastbilstrafik.

Det var en högt trafikerad väg så vi såg både trafikolyckor och havererade bilar. En lastbil hade vält över hela vägen och det hade definitivt inte gått bra. Några lastbilar hade bara gått av eller gått sönder. Istället för varningstrianglar så hänger man en liten grön kvist på bilen och lägger några stora stenar bakom. Här hade man iallafall lagt en hel buske bakom bilen och några stenbumlingar.

Tvättade gjorde man i floderna genom att ligga och klappa tvätten och en del torkade tvätten på rälsen....hoppas de kunde tidtabellen. Ibland stod en lastbil i vattnet bredvid och blev tvättad.

Tröska säden är också tungt så bönder lade ut den på vägen och lät lastbilarna köra över den. Sedan spang de och sopade ihop den efter en stund....antagligen räknas den inte som kravodlad :)

Framme i Hospet som var mer av en liten by helt utan allt, funderade vi på var vi hade hamnat. Det fanns ett väldigt fint hotell som vi bodde på men bygatan hade just inget speciellt att bjuda på.

På lördagen så besökte vi Hampi. Den hade varit ett kungadömme med sin höjdpunkt på 1500-talet. Då hade den haft 500 000 invånare på den tiden, vilket är helt enormt, men blivit plundrad av en muslimsk härkare 1565 och ett halvår senare så var allt förstört. Ett temple var aktivt men de övriga var tomma och det finns en tråkig förklaring till varför. Under varje staty och gudabild finns en liten hålighet och där lägger man guld och juveler. De nya härskarna letade efter detta och så fort en staty är krossad eller förstörd så är heligheten borta så då kan man inte använda det till att be eller offra i längre.

Templet inne i Hampi var jätte fint med 11 våningar på första tornet. I templet hade munkarna en helig tempelelefant som man kunde mata med bananer. Om man lade en rupie i snabeln så välsignade han en genom att lägga snabeln på huvudet på en..

Hampi hade varit ett handelscentrum med 7 ringmurar och sju kullar precis som Rom, men detta hade varit mäktigare. Bazarerna hade varit jättelånga och den inne i Hampi hade varit 550 m lång i två våningar. Vi hyrde en guide på 4 timmar men man hade kunde tillbringat några dagar där uppe men det var extremt varmt. Barnen klarade inte mer, så vi åkte helt enkelt hem och badade i poolen.

Det var en väldigt lång resa men helt klart värt det.

//Tomas

Mammas reflektioner

Efter en dryg vecka i Indien har jag börjat reflektera över hur allt flyter på här precis som hemma, men ändå så helt olika. Eftersom här finns så billig arbetskraft att tillgå, har jag funderat över alla yrken, som vi saknar i Sverige.

På morgonen väcks jag av att en flicka sopar gräsmattan med en låg kvast, som en ponnysvans, alltså med ryggen dubbelvikt. Åsa har erbjudit mer långskaftade kvastar, men de duger inte. På väg till affären såg jag åtta män och kvinnor, som satt på huk och rensade ogräs ur gräsmattan med någon form av verktyg.

När man köpt något i en affär, betalar man som vanligt. Det är inte lönt att lägga ner kvittot, för efter någon meters promenad mot dörren, står en vakt, som vill se kvittot och stämpla paid och slänga en snabb blick ner i påsen. Vissa affärer har rationaliserat så att kassörskan stämplar direkt.

När chauffören skall parkera bilen i garage vid en affär, finns en person som trycker fram och räcker över en parkeringsbiljett, ett yrke som vi saknar i Sverige. Nästa person dirigerar in bilen i garaget medan en tredje person hjälper till att lotsa in bilen i parkeringsluckan.

Trafiken är enorm. Jag skulle aldrig våga köra i detta landet. Vänstertrafiken känner man ju igen. När vi skall svänga höger från området, gäller det att köra bilen lite i sänder framåt så att man till slut har spärrat ena körfältet. Störst går först. Det vimlar av lätta motorcyklar (endast föraren har hjälm) som liksom bilar och richshaws (små trehjuliga minitaxis) samsas om exempelvis två filer men kör minst fyra i bredd. Ingen ordning i vilken fil man kör. Bara att kila in sig där det finns bäst plats. Tuta så att ingen kör in i sidan. Ibland kan chauffören ligga i mittfilen med en bil framför, köra om på höger sida för att sedan hitta en lucka i vänster sida.

Så fort man skall åka in i ett parkeringshus eller till en restaurang, rullar en vakt fram en vagn med en stor spegel och kör under bilen för att kontrollera så att det inte finns någon bomb monterad under bilen. Även bagageutrymmet kollas. Ännu ett yrke som inte kommit till Sverige!

Vid ingång till varuhus eller restaurang finns säkerhetskontroll att gå igenom. Det piper alltid från handväskan men vakten är så förstående, säger att det är mobilen, som ligger hemma!!!

Detta är bara början på allt ovanligt, fantastiskt och otroligt Indien har att erbjuda.

Gunilla

Så här långa är de sk churidhar som denna byxmodell heter. De ska korvas på underbenen.

En trådig historia

Har försökt pynta lite här hemma. Väggarna var så tomma och behövde lite fler tavlor för att kännas lite hemtrevligare. Hade några fotoafficher med mig från sverige och hade sedan köpt några fina foton här som var över efter att Overseas Women´s club hade valt ut de tolv bästa till sin väggalmanacka. Pengarna för fotona gick till välgörenhet vilket gjorde det hela ännu bättre. Jag lät rama in de tre fotona och skulle sedan hänga upp dem. Upptäckte då att de inte hade en vanlig ståltråd på baksidan utan någon konstig krok som satt så högt upp att väggkroken hade stuckigt upp ovanför ramen. Inte snyggt alls! Det var bara till att ordna med egen upphängning. Jag letade bland våra verktyg men hittade inget ståltrådsnystan. Konstigt - det borde vi tagit med. Men det fanns inte någonstans.

Indien är mycket stolta över sin stålindustri. Här måste ju finnas ståltråd i mängder. Jag förklarade vad jag behövde för chauffören och skickade ut honom att handla ca 5-10 meter åt mig.

Han var borta jättelänge. När han väl kom tillbaka fick jag detta lilla "nystan". Jag hoppas att bilden visar vilken storlek nystanet hade. Jag har försökt räkna ut hur mycket det kan vara och det är minst 150 meter ståltråd! Så alla som bor här i närheten: Om ni behöver ståltråd så är det bara att komma hit!

Insomningstips

Mamma går här och är lite småkrasslig. Fastän hon fått så många piller från doktorn så vaknar hon med huvudvärk varje morgon. Tur att en värktablett tar bort det så att hon kan njuta av dagen ändå.
I går var jag med tjejerna och firade av Matilda som ska flytta till Singapore. Tråkigt att en så mysig tjej ska flytta. Vi åt salladsbuffé på fina Leela Palace. Mitt under middagen ringde de från Oskars skola. Oskar mådde inte bra och chauffören fick åka och hämta honom.
Oskar berättade då han att han gått till den lilla sjukstugan de har på skolan. Han kände sig bara så trött och fick då lägga sig ner. Han kunde ändå inte sova och då tog de liniment och strök ut i flera lager i ansiktet, runt ögonen. Så starkt som det är så fanns det ingen möjlighet att hålla ögonen öppna för då bara tårades de så han var tvungen att hålla dem stängda och somnade då en liten stund. Det kan ju vara ett tips till andra med barn som inte kan somna eller till er som jobbar som skolsköterskor (hoppas du läser det här, svägerskan). Lite liniment runt ögonen så är det omöjligt att hålla dem öppna!

Första sjukhusbesöket

Nu har mamma snart varit här i n hel vecka. Oj vad tiden går fort. Vet knappt vart dagarna har tagit vägen. Så är det här hela tiden. Alla saker tar sån tid att man inte har så mycket tid över till att bara sitta i solen. Det var mammas reflektion för någon dag sedan också. "Jag trodde du hade mycket tid över men det har du ju inte!" sade hon. Nä, det går i ett. Mycket tid går åt till läxläsning, så är det.

I dag har vi varit första gången på sjukhuset i närheten. Mamma har känt sig lite småförkyld sedan hon kom, men i morses så kände hon att det blivit sämre och ville få lite medicin för att inte behöva gå och vara hängig när hon är här och hälsar på. Vi åkte till kliniken som heter RxDx och det var väldigt tjusigt utanför med fontän och blomsterarrangemang. Vi skrev in oss och betalade den hutlösa summan av 250 rupies (ca 40 kr) där 100 rupies var i inskrivningsavgift och resten för läkarbesöket. Om hon måste dit igen kostar det bara 150 rupies dvs 20 kr! In till läkaren kom vi på ca 15 minuter. Han gjorde en undersökning med lite halvt ålderdomliga prylar (en blodtrycksmanchett i tyg har jag nog aldrig sett) men de verkade fungera och ut kom vi med order om att gå till deras apotek och hämta ut medicin.

Apoteket var inte som här att man köpte tabletterna i en ask med noggran etikett om dosering, innehåll, biverkningar mm utan kassörskan tog fram en sax och klippte av de antal tabletter från de olika arken som man behövde. Inget slöseri med tabletter här inte! Det blev en liten flaska med hostmedicin, en 5-dagarskur med antibiotika, tre avsvällande tabletter till kvällen och fem multivitamintabletter. Tur att vi var två som hörde när på dygnet de olika sorterna skulle tas. Mamma tog en antibiotikatablett och en vitamintablet och sedan blev de en tur i lite affärer för köp av böcker och frukt på hemvägen.

De andra dagarna brukar mamma få en svacka vid femtiden då hon tänker lite djupare, oftast i horizontalplan i soffan eller på något annat lämpligt ställe. I dag efter det två tabletterna, inföll denna stund redan vid halv tre, efter 10 minuter i solstolen. Plötsligt hittade jag henne i Jakobs säng och der stannade hon en bra stund.

Mamma är väldigt känslig för mediciner och vi får väl se hur morgondagen blir då hon tagit fler tabletter. Jag var rädd för alla "shots" som man får här när man går till doktorn och som verkar vara något slags uppåt-tjack, men mammas mediciner verkar ha motsatt verkan.

Helt oergonomiskt!!!

Hej alla kollegor och andra ergonomiskt intresserade! Jag var och köpte kakao en dag. Jag skulle baka lite chokladkakor. Hittade då denna lilla förpackning. Nog för att de odlar kakaobönor här men packeteringen har de inte lyckats med: idiot-dum när man skulle öppna den! Ser ni handtaget? Det har ingen som helst funktion för att stabilisera burken när man ska öppna locket. Den lilla fördjupningen under locket ska göra att man kan greppa tag i locket. Då borde handtaget suttit under greppfördjupningen för att man skulle få kraften och mothållet rätt.

Förpackningen var proppfull. Gissa vad som hände när jag tillslut med mycket våld lyckades bända upp locket? Halva förpackningen lade sig som ett brunt rökmoln på min mage! Finns det inga arbetsterapeuter här som kan hjälpa till med grepputformningen på burkarna så att man kan baka utan att hälla ut hälften på sig själv?!