Lånad charm

Klockan fem igår kom minstingen i fam W. Vi skulle barnvakta honom då resten av familjen skulle till tandläkaren (förutom pappa W som är i Sverige). Lille A är dryga året och allas vår favoritbebis. Frågan är vem han tror att vi är för vi ses nästan dagligen men bor ju inte i hans hus. Vi räknas väl i samma klass som fam W:s maid och chaufför som han ju också är väldigt van vid. Det är ändå en härlig känsla när man märker att en sådan liten person går omkring i ens hem och verkar nöjd och trygg i ens närhet och domderar med ens barn som om de vore hans egna syskon.

Det är något magiskt med små barn. Man kan sitta och titta på dem i flera timmar. Bara den otroliga beslutsamhet som lille A utstrålade när han plockade bollar från en hink till en annan, som om det vore det viktigaste i världen. Eller den stora koncentration han använde när han stod på studsmattan och försöker niga och gå upp på tå för att härmas och försöka komma på hur man skulle göra för att få till ett hopp.

Han inser väl hur mycket makt han har den lille krabaten för när vi satte oss för att äta så tog han beslutsamt de två skedar jag lagt fram (en som han kunde få hålla i och en till mig att mata honom med). När jag sedan försökte dela hans mat med kniv och gaffel slet han dem mycket beslutsamt och med en allvarlig blick som sa "SLÄPP" och försökte sedan i säkert 20 minuter att få på mat på sked och gaffel och sedan föra dem till munnen. Vi andra bara satt och iaktog honom. Några skedar fick jag mata men sedan knep han ihop sin lilla mun och visade att han bara tänkte äta om han gjorde det själv. Han var väldigt underhållande då kycklingbitar hoppade och riset mest hamnade på hans mage när han vände varje sked uppochner när han nådde munnen. Fascinerande vad varje inlärd vardagshandling behövt mycket träning för att fungera automatiskt. Man slås även av hur snabbt man glömmer varför man inte ska ha matta under köksbordet - speciellt när man är i ett land där den kladdiga födan ris ofta används!!!

Finns det något mer bedårande än en liten parvel som står och dansar med teletubbisarna på tvn? Vilken ynnest det är att få vara med om den här tiden igen fastän man inte själv är mamma till det lilla undret. Att få låna ett sånt här litet charmtroll är verkligen en lycka!