I dag har jag haft en intensiv dag. Jag har varit i ett av Bangalores slummområden. Jag har varit med och hjälp till på en "sommar-skola" som anordnades av ett projekt som heter 3D-enpowerment. De har som mål att hjälpa barn att få sina basbehov tillgodosedda. Man jobbar på olika plan. Under skolåret bistår man med läxhjälp men under loven anordnar man lovaktiviteter för att inte barnen bara ska driva omkring. Man har även ett projekt där man hjälper unga mödrar med barn under tre år att komma ut på arbetsmarknaden. De har en verksamhet där väskor tillverkas av återvinningsmaterial. Juicepaket klipps till remsor och flätas till väskor. Presenning används som väv och broderas på. Kvinnorna ska med handledning sköta verksamheten på alla plan och deras barn passas av andra kvinnor i ett närliggande rum.
Åter till sommarskolan. Jag åkte dit med en annan svensk tjej och tur var väl det. Jag hade aldrig hittat dit själv. Vi gick genom små smala gränder med massa skjul. Sista biten gick man genom en soptipp som stank. Dock är folk vänliga och alla barn man såg hejade glatt på oss. Huset som inhyste verksamheten var riktigt bra med olika rum för väsktillverkningen, ett rum med second hand-kläder till försäljning, ett stort rum med takfläkt samt flera mindre utrymmen.
Det var 30 barn i gruppen, i åldrarna 6-8 år. Vi var väl ca 10 kvinnor som hjälpte till. I dag var olika fysiska aktiviteter på programmet. Det var väldigt stojigt när 30 barn skulle försöka gå på tå och häl, men det blev en väldig koncentration när de skulle gå baklänges på ett kritsträck och gå två och två med en ballong mellan sig. En del ville aldrig sluta. Lyckan i ögonen var härlig att se hos en liten pojke som kämpade i flera minuter med att förstå hur han skulle suga i ett sugrör för att kunna lyfta en ärta från golvet. Han bara blåste i röret hela tiden men plötsligt fattade han och brast ut i ett stolt leende. Det är många små händer som har smugit in sig i min hand och många som har kallat "auntie, auntie" (betyder moster/faster och används av yngre mot äldre som ett sätt visa respekt) och velat visa sina teckningar och annat. Barn är lika oavsett kläder och hudfärg. De har svårt att köa, vill springa omkring och busa, har svårt för att lyssna...precis som svenska barn!
Många små söta barn har jag träffat som inte har någon vuxen som ger dem så mycket tid som vi gav dem idag. Jag erbjöd min hjälp så vi får väl se vad det kan led till i framtiden. Jag ska i alla fall hjälpa till med att smycka väskor som verksamheten säljer för att samla in pengar. Får väl se om jag kommer hit igen. Det känns inte alls omöjligt.
Det låter spännande och viktigt! Jag tycker helt klart att du ska försöka komma tillbaka, det här är ju verkligen ett bra sätt för er som är hemma på dagarna att hjälpa till och göra någon skillnad för det underbara land ni lever i just nu. Dessutom vill jag gärna ha några snygga väskor av jucie och pressening i födelsedagspresent;)) kram syrran
SvaraRadera