Stora barn och små barn

Börjar känna av att äldste sonen kommit in i tonåren. Skorna är numera större än mina, rösten mörkare, kroppen är lång och gänglig. Han har också ofta någt tonårigt, trött över sin ansiktsmimik. Förut var det inga problem att få sig en kram när jag ville men nu är det på hans villkor. Vissa blickar utstrålar bara "Men lägga av, mamma. Du är bara såå pinsam".
I lördags kom han hem från leadership camp. Det känns som han vuxit 10 cemtimeter, sa maken. Så kände jag med, men det är nog bara så att vi inte ser hur stor han är när vi är tillsammans varje dag och veckan han varit iväg gav oss lite distans till vad som händer.
"Jag hänger med Nora ikväll", sa han så fort han kom innanför dörren. Ändå känner man att han faktiskt saknat oss lika mycket som vi saknat honom för pinsamma mamman fick sig en riktigt lång kram mitt framför kända och okända människor på gatan och de dagliga telefonsamtalen talade också för det. Tonåren är ingen lätt tid. Ibland vill man vara stor och ibland vill man vara liten. Så kan man ju känna fortfarande. Att bli lite kliad på ryggen av sin mamma är fortfarande väldigt rofullt.

Glens nya outfit

Här kommer resultatet av mitt snickrande. En liten kåpa till Glen så att man inte bränner sig om man råkar ta på sidan av honom när han är på och så han får lite tyngd så han inte flyger med när man ska öppna ugnsluckan. Det kanske inte är något mästersnickeri men det duger. Bordet ser lite vekt ut men är stabilt tack vare att pappa hjälpte mig att sätta fast det i väggen. "Varför köpte du inte ett färdigt skåp??" är ni väl många som tänker, men jag har försökt, tro mig! No, no vi säljer bara hela köket, inga lösa skåp får man till svars i köksinredningsaffärerna. Jag såg ett snyggt bord med stolar i en sådan affär och ville ha priser på det. Nej inte ens det såldes separat utan bara ihop med en total köksskåpslösning. Ibland vill de bara inte göra en affär här. Man tror ju att de skulle vara glada att sälja något men det verkar inte så. Det finns ju även det alternativet att man anlitar en snickare som bygger skåpet men det kostar lite och framförallt måste man få tag i någon kunnig som man sedan ska jaga tills de varit här och gjort arbetet. Jag orkar inte med det just nu. Och så ville jag greja själv. Jag måste ändå jaga en elektriker för nu verkar inte eluttaget till Glen funka. Puh. Jagandet av människor tar aldrig slut i detta land.

Cricketkultur eller kulturkrock?

Jag hade besök av några arbetskamrater från Sverige i förra veckan. De vill ha lite aktivitet på helgen så det funderades på allt från tigersafari till vanligt turistande och shopping. Min kollega ville definitivt ha något typiskt indiskt: uppleva Indien på riktigt. Cricket kom upp på tapeten och eftersom man just nu spela typ VM i cricket (ICC Cricket World CUP) så funderade vi på om vi kunde gå på en match. Indien och England skulle spela i Bangalore så det passade ju bra. Men efter att svenskarna fått höra att en match varar i sju åtta timmar så ströks det från listan. Sitta i solen på en cricketstadium funkar dåligt med tanke på det långsamma spelet.

Vi kan spela själva istället, sa jag till kollegan, vilket alla tände på. Amol fixade en cricketplan på en skolgård nära jobbet och vi träffades där halv åtta på söndag morgon.
Förutom oss var det fem andra lag på planen, så det var inte lätt att veta vilken boll som var våran. Dessutom så var planen tillfälligt bebodd av byggnadsarbetare. De flyttar med byggen och bor i tältläger eller snarare under presenningar. Vi delade alltså planen med fem andra lag och ett tiotal "tält".

Vi spelade på och bollen studsade in mellan tält, grytor och skrikande barn. En gubbe blev lite irriterad när han fick bollen två gånger i huvudet när han satt och hade ett "bucket bath".
Dessutom luktade det ju inte direkt jordgubb av allt skräp och toaletten in natura. Jag var inte helt bekväm med att hämta bollen mellan tälten så jag höll mig hellre i den stekande solen.

Det var väl mest vi svenskar som kände oss lite illa till mod för indierna körde på som vanligt. Vi hade tusen saker med oss, men inte en enda gång gjorde tältarna något försök att närma sig oss eller ta några av våra saker. Man märker ju att brottsligheten är väldigt låg och jag var mer trygg där än i Femman hemma i Göteborg.

Jag tror att mina kollegor fick uppleva något på riktigt. Både att det är stora skillnader i samhället här och att indierna är ett vänligt och fredligt folk som är mer tillfreds med sitt liv än vad vi europeer är, som ständigt måste aktivera oss för att känna oss nöjda.

Att trivas och längta

Jag fick frågan om jag trivs här i Bangalore. Jag funderade lite på det och svarade "ja". Jag trivs faktiskt väldigt bra tack vare det kontaktnät jag har här, men det betyder ju samtidigt inte att jag inte längtar hem. Jag längtar ju alltid efter mina nära och kära. Det här är ett låtsasliv på något sätt. Ett liv man får prova, men som man samtidigt vet att man inte ska leva i mer än tillfälligt. För det är inte här man hör hemma. Man får ändå se det som en unik möjlighet att prova något som inte alla får och ett sätt att få ett nytt perspektiv på det svenska sättet, som är så självklart för oss men som ibland är så man tänker här.
Vi började prata lite om livet här och livet i Sverige, Lena och jag. Hon skrev lite om det på sin blogg och jag har väl mycket samma tankar. Håller med henne om att man ibland känner sig så handlingsförlamad vad gäller hemmafixandet då man hyr sitt hus och inte skastanna i evighet. Känner ändå att de sista dagarna så har jag handgripligen gjort lite saker och det känns så härligt. Jag har snickrat, vilket jag saknar väldigt. Nu har väl alla chaufförer på gatan vant sig vid att jag gör lite allt möjligt så ingen stod och illglodde på mig när jag sågade, vilket är väldigt skönt. Ingen kom heller framspringande till mig och försökte slita detta "manliga" redskap ur mina händer i tron att de klarade sågningen bättre själv utan jag fick stå i lugn och ro i solen och snickra. Har även plockat fram symaskinen och börjat sy. Jag har en hel hög med tyger jag köpt men aldrig kommit längre med. Tror att jag blir lite passiv av att ha Rani här hemma som är och sopar och dammar var än jag är. Är van att sy och prova om vartannat och springer då relativt lättklädd mellan maskinen och spegeln för att få till en bra söm, men här vill man inte gå omkring i trosorna. I alla fall inte på första våning där trädgårdsmästare, chaufför och andra tittar in genom fönstren. Om denna klänning blir bra kanske jag får mersmak. Då kanske ni kan få se den i färdigt skick här på bloggen!
Nej nu ska jag såga lite igen. Längtar till K-Rauta där allt finns, även om det är dyrare än här. Att själv köra bilen dit och köpa det jag vill, utan att behöva pruta eller fundera på om man blir lurad, det längtar jag efter.

Inte Salsa, inte Zumba, men Kambha!

Nu tror ni väl alla att jag börjat på någon ny dans?! Nej det är fortfarande bollywooddans som gäller även om vi på sistone varit så få där så att vi både provat salsa och hip-hop. Förra gången var jag själv så då dansade vi salsa hela passet, jag och instruktören. Lyxigt och väldigt kul. Jag behöver verkligen damma av mina salsakunskaper.

Tomas sa igår att han hade hört om några som hade en kompost för hushållsavfall i trädgården. Det verkar ju dumt att ha något som darar till sig råttor och ormar här i ens trädgård, sa han.
I morgon levereras vår kompost, sa jag då. Då blev han lite tyst...
Idag kom den då, vår Kambha. Den är så fin i oglaserad keramik. Titta här nedan får ni se. Jag köpte också en kruka att ha den halvt förmultnade jorden i som man fyller på när kompostkrukorna blivit fulla. Krukorna år så tunga och täta att inga råttor och ormar har en chans att komma in och kalasa på innehållet. Sedan kan jag få fin, mullrik jord som jag kan odla mina kryddväxter i. Det ska bli så härligt, men det dröjer tre månader innan jorden har bildats.

Oj, såg precis en orm i grannens trädgård. Verkade dock ofarlig och försvann bara jag blinkade.... Undra vart...

Läger-rapport

I dag ringde Oskar igen från lägret han åkte till i söndags. Han lät som han hade det skapligt även om han hellre velat vara hemma. Jag har varit lite orolig för honom. Han ringde nämligen i måndags och var jätteledsen. Han klagade redan i söndags på att han hade lite ont i magen och när han ringde i måndags så hade han fortfarande ont i magen, på höger sida. "Blindtarmen" tänkte jag men han sa att det inte kändes så mycket och att han inte ville gå till sköterskan på lägret. Sedan visade det sig också att både hans ficklampa och hans klocka slutat att fungera. Båda dessa saker är svåra att klara sig utan och ficklampan behövs verkligen då barnen sover i tält och det blir mörkt vid sextiden. Han var i alla fall jätteledsen och det gör verkligen ont i ens hjärta när man inte kan vara där och trösta. Jag fick tillslut avslutat samtalet efter att han lugnat ner sig och lovat gå till sköterskan om det blev det minsta värre. Vi satte igång och ringa lärare både på lägret som kunde kolla upp honom och här hemma, som kunde ta med nya hela grejer till honom. Genom snälla Nora så fick vi en ny ficklampa, extrabatterier och en klocka skickat med en lärare till lägret.
I går väntade jag spänt den tid jag visste att de fick lov att ringa hem, men inget samtal kom. Jag såg det som ett gott tecken och blev glatt överraskad idag vid lunch när han plötsligt ringde. Det var en ny lärare där som inte visste vilka tider de fick ringa hem som gett honom hans mobil under rasten. Allt verkade i alla fall bättre. Magen gjorde fortfarande ont men inte så mycket längre och de hade fått göra lite roliga saker, bl a klättrat i något slags torn. Sånt älskar Oskar. Han hade fått sin ficklampa och klocka i går och var väldigt glad över det. Han hade fortfarande ont och skulle slippa att gå vandringen på 6 km idag men var nöjd över att få ligga och läsa en bok. "Skorna får vi slänga när jag kommer hem, mamma", meddelade han. De är alldeles rödbruna av lera. Om det är som förra året så lär hela han vara i stort behov av ett långt bad för att lösa upp den värsta smutsen och nya skor får väl handlas i helgen.

Vardagens skatter

Efter ett tufft step-pass i morses åkte jag iväg till Sorbet för att handla. Till min stora glädje så hittade jag en helt bärkasse med ruccolasallad i kyldisken. Det är första gången jag ser det i affären! Har annars bara fått det någon enstaka gång på restaurang. Jag slog till och köpte en stor näve. Hjärnan började arbeta för att hitta på något som kunde passa till salladen för dagens lunch. Ögonen föll plötsligt på en påse med äkta buffelmozzarella. Kollade datumet och den var fortfarande ätbar. Sist jag köpte var den nämligen helt sur i smaken när jag kom hem. Dagens lunch som jag trodde skulle bestå av någon gammal rest, blev istället en delikat salladstallrik med ruccola- och isbergssallad, tomater, röd paprika, ett par lammfärsbiffar och några skivor buffelmozzarella. Några basilikablad från krukan på altanen, ett par varv på salt- och pepparkvarnen och lite överringlad olivolja gjorde tallriken fullkomlig. Mums vad gott det var. Vilken tur att jag hittade ruccola!

Visst ser det gott ut!