I stugan funderar vi alltid på vem som ska krypa ner under huset den dag inte pappa klarar av det konststycket. Det är nämligen väldigt trångt, man kommer precis igenom om man behöver in och fixa med ledningar och dyligt som finns där. I dag har jag haft lite träning av trångt krypande. Vi har nämligen bänkar och bord gjorda av granitblock som vilar på en stålstomme. Denna stålstomme har börjat rosta och behövde lite ny färg. Vi funderade först på att lyfta upp stenarna för att få in lite färg även ovanpå ställningen, men de var verkligen inte möjliga att rubba ur fläcken! Det går alltså inte heller att flytta undan bordet för att lättare komma åt under bänkarna. Man måste tråckla sig ner mellan bordet och bänken och sedan åla sig in under bänken och sedan ligga på rygg och skrapa rostflagor som snöar ner över en. Det går inte att vända runt där under utan man får balansera runt färgen, måla på känsla utan att riktigt kunna se, med färgen droppandes ner på en där man ligger. Det är lätt att få panik! Jag var så nöjd över att jag tagit på mig plasthandskar så att jag var ren om händerna. Jag sa det till Tomas som bara log och tittade på mig. Jag förstår vad han menade när jag tittade i spegeln. Naturligtvis var inte färgen vattenlöslig utan tog lite arbete för att få bort!! Nu är det i alla fall grundat. Nästa gång blir det svart färg. Då kommer ansiktsmålningen mer se ut som mustasch än resultatet efter ett slagsmål!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar