Oj vad det är fullt upp med allt här nu. Dagarna går efter minutschema och rutterna är upplagda för att täcka in allt det sista som är kvar att göra. Vi har både hunnit med div inköp, tandläkarbesök, födelsemärkesborttagning, mamografi, uppsömnad av klänningar, beställning av stenskivor mm. Listan är lång!
Nu har vi också hunnit med ett besök hos både våran maid och chaufför. Det var mysigt att komma hem till dem och se hur de bodde. Hos chauffören fick jag prick i pannan, nya armband och blomsterdekoration. Hos maiden var det tårta och jordgubbsdrink som gällde. Faktiskt så klarade jag mig från att gråta båda gångerna. Men det kommer idag, det känner jag...
Det är verkligen sorgligt att lämna hela det här livet. Jag gillar verkligen att leva utan att stressa och vädret här är verkligen härligt. Jag ser inte fram emot de 13 grader radion pratar om...men jag längtar efter familj och vänner. Det är också med blandade känslor jag känner för att börja jobba. Det ska bli spännande men samtidigt är självförtroendet lågt och oron gnager över att jag inte ska klara det.
Sen är det mycket praktiskt att fixa med för att få igång allt hemma, flytta in i ett hus och flytta ur ett. Det känns hela tiden som att man glömt något...
Vi har i alla fall fått med oss lite smått och gott hem tack vare att vi fick en flygtransport. Vi fick en kubikmeter men när packgubbarna var klara med all inslagning och hade packat kartongerna så blev det nog nästan 1,5 kubik!! Jag bad dem hela tiden att säga till i förväg om det var för mycket eller för lite men de sa bara "No problem, ma'm! I spoke to my boss." Frågan är väl om Volvo godkände det eller bara packarnas chef... Men när de inte sa något så vad skulle jag göra.
En bild när chaufförens dotter ger mig prick i pannan:
En bild från maidens hem.
Nu har vi också hunnit med ett besök hos både våran maid och chaufför. Det var mysigt att komma hem till dem och se hur de bodde. Hos chauffören fick jag prick i pannan, nya armband och blomsterdekoration. Hos maiden var det tårta och jordgubbsdrink som gällde. Faktiskt så klarade jag mig från att gråta båda gångerna. Men det kommer idag, det känner jag...
Det är verkligen sorgligt att lämna hela det här livet. Jag gillar verkligen att leva utan att stressa och vädret här är verkligen härligt. Jag ser inte fram emot de 13 grader radion pratar om...men jag längtar efter familj och vänner. Det är också med blandade känslor jag känner för att börja jobba. Det ska bli spännande men samtidigt är självförtroendet lågt och oron gnager över att jag inte ska klara det.
Sen är det mycket praktiskt att fixa med för att få igång allt hemma, flytta in i ett hus och flytta ur ett. Det känns hela tiden som att man glömt något...
Vi har i alla fall fått med oss lite smått och gott hem tack vare att vi fick en flygtransport. Vi fick en kubikmeter men när packgubbarna var klara med all inslagning och hade packat kartongerna så blev det nog nästan 1,5 kubik!! Jag bad dem hela tiden att säga till i förväg om det var för mycket eller för lite men de sa bara "No problem, ma'm! I spoke to my boss." Frågan är väl om Volvo godkände det eller bara packarnas chef... Men när de inte sa något så vad skulle jag göra.
En bild när chaufförens dotter ger mig prick i pannan:
Åh så söt hon är Ranis dotter! Välkomna hem!!! Kram
SvaraRadera