India Night

Sätt er tillrätta för här kommer ett långt inlägg:

För ett tag sedan fick min bollywood-dansgrupp frågan om någon av oss ville vara med och uppträda på India Night (en av Overseas Womans's Clubs största välgörenhetsinsamlingar). Vi var några som tyckte att detta skulle vara en kul utmaning och 9 tjejer har nu tränat två timmar/dag nästan varje dag i en veckas tid för att få ihop vår 4-minutersdans. Då jag gjorde illa mig i min vad för några veckorsedan har jag inte kunnat gympa sedan dess och efter de första passen kändes det som om en traktor kört över mig. Man rullar mycket med höfterna och hela nedre ryggpartiet kändes som om det lossat lite från höften. Sån tur var började det kännas bättre mot slutet av veckan.
Inte nog med allt tränande och fixande med kläder till uppträdandet, jag var också tvungen att få ordning på min sari-utstyrsel, då indisk klädsel var klädkod för kvällen. Sån tur var så hade jag lurat med Maria och Henrik så att jag haft någon att bolla alla funderingar med.
Förutom själva sarin, har jag också fått köpa bangles (små tunna armband som man har ett helt gäng av på armen) och bindi (pricken som man dekorerar sig med i pannan och som många felaktigt tror visar ens kast. Förr var en röd bindi ett tecken på att man var gift. Idag har man den som ett smycke och de man har till fest är små konstverk med pärlor och strass och i olika färger. Om en hindu, man eller kvinna har en lite kletigare färgklick i pannan så betyder det att man bett till någon gud. Har man dessutom vita streck så är man mera renlärlig. Det var en liten lektion i panndekorationer!).
Sedan var man ju tvungen att ha skor och väska som matchade sarin! Även Tomas köpte en ny kurta och roliga skor som gick upp i tårna som Peter Pan-skor. De var så stora att han fick fylla dem med vadd!
Maria hade bokat tid åt mig och sig på spa-salongen och vi gick dit för hårfixning och sminkning, 2,5 timmar innan vi skulle åka, för att kunna bli klara i god tid. Vad vi dumt nog inte räknade med var att indisk tid inte är som vår och indisk kunskap i hur man behandlar blonda människors hår och hud (trots att de till hälften har blonda kunder) är begränsad. Jag ville ha en håruppsättning där lockarna fästes upp lite busigt och några lockar hängde ner. I en halvtimme försökte en liten thailändska göra lockar genom att blåsa håret runt hårbårstar som fick hänga kvar i mitt hår till de svalnat. Ett tag kändes det som om jag hade hela salongens hårborstar hängande i håret. Istället för att topera och spraya mina tunna testar för att få dem att se lite fylligare ut, så kammades de och bakåtslickades så att jag fick en flash-back från mitt konfirmationskort. Jag försökte förklara men det tog en timme och en kvart innan jag fått upp det lite åt det sätt jag velat och då hade jag haft stora funderingar på om jag skulle få en hjärtattack och om det inte varit lättare för mig att gå hem och göra det själv. När det sedan var sminkdax satt vi som på nålar. Istället för att sminka oss samtidigt så vågade den som var chef över sminkavdelningen inte låta den andra tjejen sminka utan skulle göra allt själv, vilket resulterade i att jag inte var påbörjad när vi skulle behövt gå därifrån. Jag ville ha en relativt naturlig sminkning med brunt och guld som grund. Det slutade med att hon använde grön och rödrosa ögonskugga som sedan försökte täckas över med guld när jag inte gillade det. Här ska man vara ljus i hyn så även ansiktsfärgen blev väl blek. Jag fick en lite polsk-rysk upplevelse när jag tittade mig i spegeln. Sen sprang jag hem till Maria, torkade bort en hel del smink, blev påsnurrad sarin av Marias maid och sedan bar det av, 30 minuter för sent.

Men när vi steg ur bilen i den vackra colonialträdgården vid hotell Taj West End så kunde vi börja uppskatta kvällen. Solen hade gått ner och parken var upplyst och vi möttes av blomsterflickor som gav oss sin välsignelse. Sedan var det bara att mingla bland alla människor i sprakande, vackra och färgglada saris och kurtas. Siden i alla former kunde skådas. Man fick bjuda på olika resor, ta lotter och hämta sig drinkar i baren.
Ett kort av en fotograf ingick i entréavgiften. Vi undrade var han var tills vi fick syn på en ung man med en liten kamera inte större än en mobiltelefon! Där stod vi med våra stora systemkameror och bara gapade. Maria och Henrik fick ett kort som var så suddigt att man knappt kunde urskilja dem. Vi fick inte ens något kort då det väl blivit alltför dåligt!
Senare flyttade vi oss inomhus där det bjöds på en typiskt indisk buffé, ingen trerättersmiddag som Maria hoppats på. Vin skulle ingå: 25 halvflaskor till 200 personer!! Hur tänkte man då? Vi fick köpa oss en flaska.
Under maten fick vi se modevisning, bildspel och olika vinstnummer drogs för de olika lotterierna. M&H vann övernattning på ett kaffeplantage!
Sedan var det dax för oss att entra scenen. Vi var lite nervösa men framträdandet gick skapligt. Jag fick hjärnsläpp vid en rörelse i början men sedan kom jag in i det. Vi var verkligen bara ett gäng glada amatörer och dansen blev väl inte så perfekt men vi har haft jättekul och jag har lärt känna ett gäng nya männsikor. Om ni är nyfikna på uppträdandet kan ni se det här:

Efter detta bröt bollywooddansen lös och folk dansade till det var dags att gå hem fram mot midnatt. Det blev på det stora hela en riktigt trevlig kväll!