Vis av ålder

...blir man det egentligen? Ibland tror jag bara att man helt enkelt bara blir lite mindre rädd för att göra saker. Och det beror nog ofta på att man faktiskt har gjort just den saken förut så man vet ungefär vad som väntar en. Man kan vara lite mer förberedd. Som det där med att ringa telefonsamtal för att t ex kolla var man får bäst försäkring. För tjugo år sedan fick jag hjärtklappning när jag skulle göra ett sådant samtal.  För tio år sedan gav det mig ett obehag som gjorde att jag sköt upp samtalet i det längsta. I dag blir jag inte alls orolig för själva samtalet. Men jag skjuter ändå upp det - dels för att jag är sådan som behöver låta en tanke mogna innan jag gör den, men också för att jag kan så lite om allt det där som jag ska svara på. Jag borde ju kunna lite av de där grejerna, men inte!

Därför har jag nu skaffat en accessoar som  gör att jag i alla fall ser lite visare ut:
läsglasögon!

Det har alltså inget att göra med att jag börjar få sträcka ut armen lite för att kunna läsa på innehållsförteckningen när jag handlar, eller att jag har svårt att fokusera utan att dra bak huvudet lite när jag pussat på barnen.

Jag försöker bara leva upp till min förväntade vishet!