DETTA ÄR EN BLOGG SOM STARTADES I SAMBAND MED ATT VI FLYTTADE TILL BANGALORE, INDIEN 2009. VI BODDE DÄR I 3 ÅR OCH HAR NU MED OSS DE FÄRGSTARKA MINNENA I VÅRT FORTSATTA LIV I SVERIGE.
Ville bara meddela att vi har det väldigt bra här i Goa. Då det är så varmt som här - ca 35 grader i skuggan - så måste man svalka sig ofta. Tur att det blåser en sval vind från havet. Hotellet ligger härligt vid havet och restaurangen som bara har ett tak o inga väggar, ligger på stranden. Vid lunchtid passerar ett gäng kor. Annars är det mest turister och försäljare som befolkar stranden. Vi njuter av havsvågorna på förmiddagen och ligger vid poolen på eftermiddagen. Vi njuter alla av varandras sällskap, både stora och små. Alla mår bra förutom lite brända axlar. Oskar brände ovansidorna på fötterna då han glömt smörja dem. I morgon ska vi till en marknad. Får se om det blir några kap eller bara mutor för att hålla humöret uppe hos de små! Nu är vi i alla fall utslagna efter en härlig kvällsmat på en strandrestaurang. Grillade räkor i olika former är en vuxenfavorit medan pasta alternativt fish and chips tillhör barnens. Dags att knyta sig. God natt!
Nu är allt tvättat och snart struket(Rani håller på för fullt!) Nu gäller det bara att matcha och plocka bort så att det blir lagom mycket! Har handlat det sista: lite shampo och annat smått, har målat tånaglarna så fötterna är snygga att gå med i sanden och har betalat alla räkningar och annat som ska göras innan månadsskiftet. Nu ska jag bara få hem familjen också. Oskar kommer först - om någon timme från skolan. Jakob kommer i kväll vid nio efter en heldag med bowling och pizza med bäste klasskompisen och Tomas ramlar in i natt efter att ha landat efter sin Frankriketur. Ligger nu på sängen och är jättevarm! Det är nästan 30 grader inne i huset och mer ute. Vi kommer flyta bort i vår egen svett i Goa där det är ännu varmare väder. Vi får hoppas på svala vindar från havet och svalkande dopp i vågorna. Äta, njuta och umgås ska vi nu göra i en vecka så det kanske inte blir så många blogginlägg dagarna framöver. Vi får se! Hej så länge.
Nu var det då äntligen dagen för Indus Day. Med en gemensam tub foundation, for Jakob och Erik iväg till skolan. (Tuben hade sedan inte behövt användas så det var mycket funderande för inget!) Indus Day i år bestod av en resa över världen. Efter massa tråkiga tal och cermonier så var det äntligen dags för de olika årskursernas uppträdande. Det var en massa barn som dansade och viftade, med mer eller mindre avancerad koreografi. Barn är ju alltid fina att titta på och en del gjorde riktigt fina uppträdanden. Tyvärr var det, som alltid, problem med ljudet och mickarna och mycket av pratet försvann då de inte fick på ljudet i tid. Även ett förfärligt och osmidigt spring av ljudkillar på senen tog lite udden av föreställningen.
Så kom då äntligen årskurs fyra med sin tolkning av Sydafrika. Här får ni se ett litet klipp ur Jakobs uppträdande. Han är trummaren näst längst till höger. Undra om det här med trummandet ligger i blodet för hans moster har ju precis gjort ett trumuppträdande hon också! Vi får väl se om de kan framföra något tillsammans när hon kommer. Trummor brukar det finnas många strandförsäljare som säljer -säkert så även i Goa!
Visst är han duktig, min lille trummare. Bra taktkänsla i gungandet.
Jag måste berätta om min stolsgranne. Det var en medelålders indisk man i prydlig skjorta och slips som säkert kommit direkt från jobbet för att titta på sitt barn. Han satt och knappade en hel del på sin telefon. Plötsligt bröt de uppträdandet mitt i för att säga att de nu skulle berätta om en viktig sak. Fru rektor och en man som jag tror var en ur lärarkåren gick upp på scenen. Maria och jag satt och pratade på svenska och jag undrade vad som var på gång. Mannen jämte mig förstod min fråga trots språket och viskade på engelska: "De ska gifta sig!!" Det kom så oväntad från denne propre mannen, att jag inte hann tänka mig för innan jag svarade "Ska de?!?" Då plötsligt inser jag att mannen faktiskt dragit ett skämt och att det var väldigt kul! Ibland ska man inte vara för snabb med orden!!! De skulle bara berätta om en bok de tryckt upp som skulle delas ut till alla barn. Den innehöll teckningar från en teckningstävling hela skolan deltagit i för någon månadsedan. Inget bröllop där inte!
Det var ett gäng svettiga, trötta men ändå nöjda barn som åkte hem för att dagen efter påbörja sitt vårlov.
I morgon är det Indus Day för alla i årskurs 1-5. Jakob går i åk 4 och alla fyror ska gestalta Sydafrika. Han ska dansa en regndans. Sån tur är krävs inte så svårköpta kläder som förra året (röda långbyxor och skjorta utan applikationer eller tryck=finns inga här för indierna älskar applikationer och tryck) utan svarta shorts och svart T-shirt var enda kravet. De kläderna fanns ju redan i garderoben så det var en lätt match. Dock kom den lille dansaren hem idag och var väldigt bekymrad: Vi måste ha med oss egen "foundation"?! Vad är det, mamma?
Och det får man reda på kvällen innan uppträdandet...
Jag förstår att tjejer kan tycka det är väldigt spännande att få använda smink när man ska vara klädd i glitter och volanger och jag kan förstå att de vill minska blanka näsor med lite puder men att man ska ha med sig sitt eget smink?! Ska Jakob sätta på sig det själv också? Han verkligen avskyr att måla sig. Har aldrig gillat färg i håret eller ansiktsmålning. Förra Indus Day slapp han smink för att han grät så mycket då han inte ville ha det... Fortsättning följer i morgon...
Konstigt att man ska bli så trött av en partykväll?!! I dag har varit riktigt segt. Var en sväng med Jakob vid poolen och låg där och halvsov för att sedan gå hem och tänka djupa tankar i horizontalläge på sängen. Tomas, som annars brukar vara den som är seg, har varit ovanligt pigg och har haft fullt upp med packande då han ska till Frankrike i natt och sedan bara hem och byta väska på lördag då vi drar till Goa.
Sparkcykelmiddagen är verkligen ett trevligt påhitt. Många skratt blir det när vi åker omkring i högklackat på våra barns cyklar. Ännu har faktiskt ingen skadat sig! I går var vi också lite rädda att några skulle kasta färg på oss då man här firar en högtid som heter "Holi" (fråga mig inte varför man ska kasta färg. Försökte läsa om det och då nämndes också en marijuanaspetsad dryck så hela högtiden kanske är lite urflippad!) men ingen attakerade oss sån tur var. Däremot hade vi några glas-missöden. Först råkade Tomas tappa drinkshakern och lyckades slå ner två martiniglas så att glasflisorna flög. Snabbt fick vi skyffla undan skärvorna så att ingen skadade sig. Sedan var de dax att sparka vidare mot fam W. Då visade det sig att värdparet inte tagit med sig nyckeln! Den var inne i huset. Glassplitter på nästa ställe också då de fick bryta sig in i sitt eget hus. Men tur var väl det för annars hade vi missat en god räkröra!
Det blev en härlig kväll med många skratt och mera god mat och dryck, charader och dans...och några till drinkar.
Tror inte att det var Leilas Pomegranate Martini som vi bjöd på, som var enda boven till dagens huvudvärk, men den var lättdrucken och farligt god!
Nu har vi blivit med tandställning. Framförallt är det Oskar som är påverkad för det är han som har den i munnen. Vi har varit hos tandläkaren för bedömning. Helst ville Oskar ha en vit tandställning som är lite mer diskret, men en sådan modell var inte möjlig till de korrigeringar hans tänder krävde så nu har han en metallfärgad. Han fick den igår. Det gick ganska bra igår men idag har han riktigt ont i tänderna. En av metalltrådarna har redan lossat från sitt fäste så det blir nog till att åka och fixa det i veckan.
Vi funderade fram och tillbaka på om vi skulle börja här eller inte men det känns ändå som om det är bra att sätta igång så man får det gjort, trots att vi här måste betala halva tandställningen själva. Jag vet att den svenska tandregleraren som tittat på Oskar för ett och ett halvt årsedan sa att det var inget som hindrade att regleringen påbörjades men att kön hade en väntetid på 1,5 år. Man får bara hoppas att de är duktiga här på att fixa till det om man har tänderna huller om buller som Oskar har.
Här var det ingen väntetid. Vi fick en genomgång hela familjen och det var som löpande band. Vi anlände till rätt gata och tittade osäkert på den lilafärgade trappan, ca 50 cm bred, som ledde upp till en loftgång full med neonskyltar som längst bort hade en tandläkarskylt. Alla fick ta av sig skorna utanför och sedan var det bara in och upp i stolarna för undersökning, rengöring och röntgning. Väldigt effektivt och med senaste teknologin. Ändå väldigt indiskt. Man är inte anonym, inga stängda dörrar inte ens hela väggar utan frostat glas som avdelare mellan varje rum så att man ser fötterna på den som ligger i rummet jämte. högstehöns-tandläkaren, Dr Jagadesh, styrde med sina säkert väldigt erfarana tandläkare som om de vore sekreterare och hierarkin i samhället syntes tydligt då den behandlande tandläkaren väntade i flera minuter på att en assistent skulle komma för att plocka fram något ur en låda, istället för att hon gjorde det själv. Jag tror att jag hade haft väldigt svårt att arbeta i ett indiskt företag och vara tvungen att fråga min chef om varenda beslut jag skulle ta. Jag ler när jag tänker på hur mycket min redan överbelastade chef hemma skulle fått att göra om hon var tvungen att även ge sitt godkännande till alla sina underställdas åtgärder. Men det är klart, det skulle krävas ett helt gäng med småchefer som tog dessa besluten så det skulle ju vara ett sätt att minska arbetslösheten!
